Rädslans mästare.

"Är det min tur att åka, så är det. Jag överlämnar mig åt Allahs vilja, ske hans vilja och det är inget farligt med det". Så uttryckte sig en norsk Robinsson deltagare igår kväll då det verkade ganska uppenbart att han skulle bli utröstad i nästa öråd.
Tilliten lyste ur hans ögon, han skrattade, interagerade och vann. Han röstades inte ut, någon annan fick åka hem istället.

Där jag satt i soffan slog mig en tanke som kombinerades med de upplevelser jag själv haft under helgen.
Jag har nämligen varit tillbaka till Sverige, arbetat, träffat många kunder, gamla och nya och de flesta av dem hade de gemensamt att de ville, på ett eller annat sätt diskutera svininfluensan med mig. Inte alls konstigt! Jag är terapeut, homeopat, har medicin utbildning och framförallt, jag har ofta delar av deras tillit på dessa områden.
Vad säger man? Vad vet jag om detta "prototyp vaccin" och dess verkningar?
Inte ens forskarna vet ju exakt vad denna massvaccinering kommer att innebär, de kan bara spekulera.

Jag har min tro, mitt sätt att se på universum, dess lagar och rörelser och utifrån detta kan jag prata! Men är det rätt för alla?
Jag tillkallar inte Allah, men jag kallar det för vitalkraft! Jag tror på människans egna ljus, kraft och möjligheter annars hade jag inte haft detta jobbet.
Denna pandemi är svår för mig också på flera sätt och utmaningarna är många!

Medias och politikernas skräckpropaganda är fruktansvärd! "alla skall!" "Alla bör!" "alla som inte gör är omoraliska, illojala, farliga, utmanande, anarkister osv"
Skällsorden haglar! Vi, föräldrar till barn under 3 år, får höra att om vi inte vaccinerar oss riskerar vi att "döda" våra älskade spädbarn om vi får influensa!
Min Gud, vilken jäkla skuldtrip! Tom jag dras med, jag som i min ryggmärg vet att det är en högst tvivelaktig lösning med mycket tvivelaktiga verktyg!

Vaccinet är gjort på djur RNA och DNA och dessa knyter sig till vårt egna DNA enkelt uttryck trots att det inte är "kroppegen" vävnad. Varför är detta så märkligt då?
Jo, för att vårt immunförsvar är "tränat" att attackera sådant som inte är kroppseget dvs främmande och det kommer den att göra, i vart fall hos vissa.. Slutsatsen på detta blir mera och flera degenerativa autoimmuna sjukdomar såsom MS, ALS, fibromyalgi och andra nervsjukdomar. Detta är bara en aspekt av många förvirrade fakta runt denna livräddare som nu skall pumpas in i alla och envar..

Trots denna kunskap, tvekar många.. Man vill inte var, just det, illojal! Det rimmar illa med det vi människor innerst inne önskar.
Har ni läst historien om mannen som bodde utanför staden och hade egen brunn? När stadens vatten blev förgiftad och alla blev tokiga försökte han förgäves lära dem alla att INTE dricka ur brunnen. Det gick inte! Till slut drack han med och gick in i tokeriets glömska medvetet!
Det är ibland lättare att vara tokig tillsammans med andra än galen, udda men ha rätt ensam!

själv tänker jag fortsätta lyssna på nyheterna men med ett kritiskt sinne. Varför säger de det som de säger? Fightas med ev sjukdom med hälsosam mat, frisk luft, rena händer, klara visualiseringar, homeopatmedicin och andra behövliga verktyg.
Tro och kunskap i en god mix är oftast rädslans mästare. Man behöver något att fästa blicken på och detta är en ny utmaning som det globala samhället möter.
MEN knappast den sista, det kommer flera av denna varan..
Så lika bra att pröva verktygen nu så de inte blir ringrostiga! Använd din klokskap!

Förändringar..

Under den senaste tiden har jag haft all anledning att fundera över förändringar.
Det har inte minst ni som läser min privata blogg fått erfara.
Mycket av mitt liv såsom jag känner det har varit "under lupp" och efter en helsanering som tagit sin rundliga tid är det inte mycket kvar som står att känna igen!
De sista bitarna faller på plats nu i dagarna.. Men ändå så vet jag att förändringens kvast kommer att ta ett sista svep över allt och oss alla innan det läggs på plats, så är det alltid!

Jag kan inte låta bli att reflektera över likheterna mellan livet i stort och arbetet med energi mediciner.
När vi jobbar med energi mediciner såsom healing, homeopati, akupunktur osv är det just det, energiavtrycket vi jobbar med. Ohälsa börjar alltid i en persons energifält och yttrar sig i form av en blockering i detsamma för att sedan sprida sig till den fysiska kroppen, det som vi kallar för en manifestering. Dvs det blir mätbart, synbart för västerländska mätmetoder.
Denna process tar oftast lång tid och under denna tid "känner" de flesta att något är galet, man anar något men vet inte alltid vad det är..
Här borde vi få komma in, vi alternativ terapeuter såsom den kinesiske läkaren som får betalt så länge patienten är frisk! När han är sjuk anses läkaren ha misskött sitt jobb! Något väl värt att tänka på.

Istället kommer vi oftast in som sista alternativ, när inget annat funkat och när inget hopp längre ges av de allopatiska läkarna. Inkallade att göra mirakel i ett system som oftast redan alternerats bortom ära och redlighet med mediciner, behandlingar, negativa tankar, profetior och Gud vet vad.
Då skall vi påverka systemet direkt och tjillivippen, klienten skall vara botad. Annars är vi humbug och de borde gå tillbaka till skolmedicinen (hävdar anhöriga och okunniga förbipasserande).

Tillbaka till mitt första påpekande, vi påverkar energibanorna och via dessa den fysiska kroppen! Om det tagit 5 månader att skapa något,varför skulle då vi kunna ta bort det direkt?
Nej, det kan vi inte! Förändring, positiv eller negativ, tar tid!
Så när vi börjar jobba måste vi först visa energierna rätt, så att de sedan kan städa bort ev annan behandling, för att sedan börja ta sig an problemets kärna!
DET TAR TID!!! Tid vi oftast inte får av klienter och deras nära och kära..

Vi botar ju inte åkomman, vi botar personen! Sålunda står jag mig slätt i att hjälpa en farbror med astma, om han fortsätter röka trots att hans lungor sedan länge indikerat att de inte gillar rök genom att skapa hosta, slem, retningar, dålig kondis.. När han så ändå fortsätter blir han till sist förvånad över att finna cancer metastaser där tidigare friska alveoler satt.
Han ger kroppen dubbla budskap och jag bär hundhuvudet, min medicin är inte potent nog!
Nej, få saker biter på oförstånd! Elakt men sant!

Så, vill du ha förändring? Har du en alternativ terapeut inom räckhåll som vill hjälpa dig?
Bered dig då på att kavla upp ärmarna för lik livet i övrigt, INGET KOMMER GRATIS!
Allt kräver hårt jobb men segerns sötma är gudomlig nektar och VÄRD DET!

Bönen DESIDERATA

I Old Saint Paul's Church i Baltimore fann man följande bön/livregler daterad 1692.
Frågar du mig är den lika aktuell idag och det känns som ett skönt och naturligt sätt att återuppta denna blogg på! Välkommen in och njut!
*Lång??? MMM, men den är värd det!
** Svår engelska? MMM, bra! Översättning och svåra ord ger dig tid att tänka efter, smälta innebörden! Alltid något! Våga och vinn...

"Go placidly amid the noise and haste and remember, what peace there may be in silence.
As far as possible without surrender, be on good terms with all persons.
Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even the dull and ignorant; they too have their stories.
Avoid loud and aggressive persons, they are vexation to the spirit.

If you compare yourself with others, you may become vain and bitter; for always there will be greater and lesser persons then yourself.
Enjoy your achivements as well as your plans!

Keep interested in your own career, however humble; it is a real possession in the changing fortunes of time. Exercise caution in your business affairs; for the world is full of trickery.
But let this not blind you to what virtue there is: many persons strive for high ideals; and everywhere life is full of heroism.

Be yourself! Especially, do not feign affection. Neither be cynical about love; for in the face of alaridity and disenchantmnet it is perennial as the grass.
Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of the youth.
Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune. But do not distress yourself with imaginings. Many fears are born of fatigue and loneliness.
Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself!
You are a child of the universe, no less than the trees and the stars; you have a right to be here. And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should.

Therefor be a peace with God, whatever you conceive Him to be, and whatever your labors and aspiration, in the noisy confusion of life - keep peace with your soul.
With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world.
Be careful! Strive to be happy!"

Världsbilden från en stol.

Graviditet brukar främst liknas vid puberteten och klimakteriet, liksom det som kommer "mitt-emellan", det som tillhör kvinnocykeln och dess hormoner. Allt detta är förvisso sant men samtidigt finns det så många andra sätt att se på det också, så många vinklingar..

Där stod jag, utanför husets framsida, uppflugen på en stol dvs jag stod på stolen, med en liten målarpensel i den ena och en stor i den andra, fasaden på framsidan skulle finfixas lite inför försäljningen. Nej, nej, nej, dra nu inte igång "ojojoj-valsen" innan du läst färdigt..
Jag HADE kollat färgen med vår underbart kompetenta fackhandlare här på ön = ofarlig.
Hade tom luktat på den för att veta att jag skulle klara av den. Dessutom är jag MYCKET medveten om att jag är gravid, maken likaså. Han har gjort sina små försök att få mig att åtminstone hålla mig på jorden dvs måla bara dit jag kan nå.
De som tror han lyckats kan ju sträcka upp en hand och sedan hålla den där.. Ni kommer få ont i armen.

Nåväl, nu stod jag plötsligt där på stolen och insåg att jag för första gången under midsommardagen kände mig riktigt rofylld, jag hade en arbetsuppgift, en som syns skillnad när man gör. Det var skönt och varmt emot väggen utan att på något sätt bli jobbigt.. Kort sagt, vi, magen och jag hade det gott!
Insikterna kom långsamt droppandes in hos mig..
Slutet på graviditeten är lite som att träna för att bli gammal!
Stödstrumporna hade åkt på tidigt under fm, medans man fortfarande kan få in fötterna i dem och gud så bekvämt det blev!

Varje gång jag flyttade stol kollade jag att den stod helt stadigt på marken, att alla fyra benen balanserade jämt, att jag hade någonstans förutom ryggstödet att hålla mig i när jag skulle upp och ner. Att målarpytsen stod på ett sådant avstånd att jag kunde doppa båda penslarna utan att kliva ner mellan varje drag.
Allt detta är normalt sätt så INTE jag. Jag är snabb och faktiskt, om jag får skryta lite, ganska rörlig. Jag hoppar upp och ner, kollar, hämtar och gillar farten och fläkten..
Det sistnämnda är nu helt borta, det bara går inte. Där stod jag på stolen med mina långsamma drag och njöt..
Som en långsam meditation, sektion för sektion av brädorna färdigställdes och inspekterade från marken gjorde jag inte förräns jag var nästan hundra procent på att jag skulle vara nöjd.
Inga surriga tankar om att färdigställa allt på en kvart, inga funderingar på vad jag skall göra sedan, bara en stilla tanke om att komma framåt bräda för bräda.

Inspirerad av insikten, maken och tiden lade jag dessutom ner i tid vilket gjorde att kroppen inte "led några komplikationer" vilket mycket väl kan hända när det "vanliga jaget" är i farten. Jag tänker då närmast på träningsvärk, små blesyrer och annat makemang.
Kvällen avslutades med filmen om Billy Buttons liv, något som också stärkte funderingarna på livets skiften och förändringar.
Hur vi relaterar till förändringar och det vi är handlar inte så mycket om saker och tings "faktiska tillstånd", om det nu finns något sådant.. Det vill säga:
Det handlar inte så mycket om hur vi har det, utan hur vi tar det! Hur vi handhar den situationer vi hamnar i..
"Ta tillfället i akt och sug märgen ur livet" som de säger i Döda poeters sällskap.
Varje tillfälle.. Nu åker stolen fram igen, dags för en stunds kontemplation!

Insikter från en klient.

Det är underbart att följa andra människors processer, en av de stora fördelarna med att vara terapeut.. Man får ta del av någons inre tankar, något som berör själ och hjärta.
Häromdagen kom denna dikt via mail till mig från en klient, en klient som jobbar med sig själv och som hittat tillbaka till delar av sin kreativitet, sin diktskriving.. Hon reser och delar med sig!
Läs och njut!

"Gräset är grönare på andra sidan,
jag har tagit mig igenom en snårskog och lämnat en färglös värd av is och halvmatta färger in i klara färger som blixtrar emot mig.
Där jag kom från fick inte färgerna leva. Nu öppnas en ny värd, en värld full av liv.

Skorna står klara, bara att börja vandra

Orden som kommer mot mig strömmar igenom min kropp och stannar på platser och sen ska de bearbetas.
Hur gör jag om jag inte vet vad jag ska göra med orden, om jag är ny på det här?
Vad är ditt och mitt, vad är sant. Den som inte vill väl, vet den om det?
Dina ord är dina och tillhör dig, inte mig.
Om jag inte tar emot orden så får du dem tillbaka, vad ska du göra då?

Tänk dig för vad du säger, gör mig inte illa mer!
Håll ditt illamående för dig själv!
Om du inte kan behandla mig väl så behandla mig inte alls.

Jag hoppas ni förstår, jag är ny på det här, som ett barn som ska lära sig att prata på riktigt från hjärtat.
Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte vara rädd för att få vara jag,
Om jag faller, kommer jag ta emot mig själv då.
Ja det kommer jag! Jag tänker inte överge och svika igen, jag gick på det en gång.

Gud, hjälp mig att kunna skilja på gott och ont!
Hjälp mig att kunna skilja på väl och illvilja så jag kan lägga min energi på det som är gott för mig istället för att mata det som inte mättas kan.
Hjälp mig så jag inte faller tillbaka!

Jag är ny på det här, jag ska ta en dag i taget.
Jag ska ta hand om mig själv!
Tack för att jag fått livet tillbaka!
Ödmjukhet och kärlek till alla som varit med mig på vägen!
Till er som inte gett upp, till dig som räckte ut din hand och inte släppte taget till dig finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är.

Jag har säkert fler hinder som ska bearbetas.
Tiden kommer svara mig på hur jag kommer att hantera det. Det ska bli spännande att se vad som händer. Nu har jag resten av livet på mig att öva och när jag tar mitt sista andetag så hoppas jag att jag har lärt mig det jag skulle och igen ber jag dig gud att jag aldrig överger mig själv igen.
Hjälp mig att leva i sanning!
Jag vill stanna i landet där färgerna ler och leder min väg!
AV MALIN, JUNI 09

TACK MALIN! TACK FÖR DITT OSJÄLVISKA DELANDE!
Ser fram emot resten av din resa!

Lego eller duplobitar?

För dig som inte haft barn på ett tag eller som helt enkelt aldrig intresserat dig för leksaker så kan jag säga - lego är de små byggklossarna, finns ända ner i minimini format. Duplo är den stora varianten, stora bitar för små barns händer, händer utan alltför fininställd motorik. Så slipper begreppen förvirra dig under vidare läsning.

Det är ingen nyhet att jag ser livet som ett pussel! Ett pussel som man hittar på vinden, hundratusentals bitar och så ingen bild på framsidan.
Driven av nyfikenhet, vilja, upptäckaranda börjar man långsamt pussla ändå, kanske lägger man till en början kantbitar, kanske finner man delar av ett motiv som anas mer än faktiskt ses. Sen blir det svårare..och samtidigt lättare.

En del av ett klientmöte börjar oftast så, man delar legobitarna, de små bitarna som man gemensamt hittar.. Böjda över pusslet söker man tillsammans efter det som verkar stämma in, sen är det upp till klienten, den enskilde att sätta biten på plats, acceptera att den hör hemma där den gör. Ibland en, ibland två, ibland ännu fler kan rasa ner samtidigt och kommer en, tja, då följer oftast de andra likt ett mindre snöskred. Det brukar så fint kallas för process.

Igår hade jag nöjet att resa med en klient som slitit hårt med sina legobitar, hittat många och satt ihop den inbördes och nu, nu ville hon få in dem i pusslet. Det var då jag plötsligt såg det framför mig, javisst, vi gör så ibland också.. Vi hittar bitar utanför själva pusselramen som hör ihop och när vi gör det sammanfogar vi dem "på sidan om", de blir stora segment som vi sedan kan infoga i pusslet. Dessa bitar täcker "större arealer" och när de stoppas in, tja, då blir stor områden klara för oss på samma gång, som att lägga Duplo.

Barn verka också lägga Duplo.. I vart fall de jag känner fast de lägger på två olika sätt, det första följer modellen ovan dvs de jobbar med ett tema i taget liksom utanför pusslet och sedan tjilivipp så funkar det plötsligt även i helheten.
Eller så går de rakt in i Duplobiten.. Här menar jag att barnet som t ex är ledsen för att mormor åkt hem till sitt projicerar ut sin ledsamhet på den trasiga nallen då detta är mer konkret, nära och lättförståeligt men samtidigt ett bra sätt att bearbeta känslan.
Det är lätt som förälder att tro att de "rymmer från problemet", att de inte förstår..
Så är det oftast inte, de sätter ihop Duplobiten fast inifrån.

Det är skönt tycker jag, att inte inte bara finns en väg. Att det finns många alternativ till att lösa pusslet på och var och en blir ju lycklig på sin fason.
Duplo eller lego - välj det som du tycker passar dig bäst.
Som alltid, lev i din passion!

TTT

Jag står i begrepp att packa bilen och dra när jag ser henne komma upp för cykelvägen, mödosamt vaggande på sina svullna fötter.
Hon behöver inte dessa nya fashionabla skor med rundad undersida, hennes fötter har den formen ändå så fort hon är lite trött eller så fort det är varmare än 10 grader ute.
Jag vet att det kommer att ta tid, samtalet.. Jag har ett val. Jag hinner lätt sätt mig i bilen, svänga runt och åka ut innan hon ens hinner förbi rönnen som ligger knappa 5 steg från där hon är nu.
Eller jag kan välja att ta mig tiden, vänta in henne där jag står och tala med henne en stund..
Jag gör ingendera, jag går henne försiktigt till mötes, tar hennes hand i min och hon ser upp på mig, bort från fokuserandet på fötterna och nästa mödosamma steg.

Hennes söndervärkta och svullna hand ligger i min, handens översida får tumgrepp av mitt lätta tryck när min hand sjunker in i allt vatten.
"Det är lite besvärligt idag..." Hon ler, huden runt ögonen rynkar sig och jag ser att vattnet är i ansiktet också. Hon blir genast tio år äldre.
Hela hennes utstrålning påminner mig om en välvillig gammal vattensköldpadda som förvirrat sig för långt bort från havet, in på ön, bort från sitt element.
"Måste du gå?" Jag funderar på alternativet och inser att min bil inte är något alternativ, hon kommer inte in, kan inte ens vila benen en stund för då kommer hon inte ut igen.

"JA, jag MÅSTE GÅ!" Hennes svar är starkt och klart..
"Jag måste gå för jag känner mig levande då. Jag måste gå för att äppelträden blommar, för att Olsson släppt ut kossorna i hagen, för att maskrosorna är gula vid vägkanten, för att syrénen snart slår ut och sen är överblommad.." Vassa ögon släpper inte min blick och jag slår ner den en stund... Såklart, hon måste gå!
"TTT.." säger hon och ler.
"Va?"
" TING TAR TID! Som Piet Heins sa.. Eller TANKAR TAR TID, som Bodil Jönsson sa. Eller TILLIT TAR TID , som Monica Hagmans sa. Eller, TYSTNAD TAR TID. Eller, TEMPO TAR TID! Alla dessa tider hör livet till och måste accepteras och räknas med!"

Jag ler, aj, näsbränna!!!! Där fick jag.
"Är det sånt du går och tänker på?" Jag ler från öra till öra.
"MMM, det och att det finns andra skit T:n också!" Hon flinar tillbaka.
"Jasså, vaddå?"
"Tidstjuvar, typ TV.. hehhehehe! Rörelse är konservativ, vet du, den fortsätter bara om inte en annan kraft tillstöter och ändrar den.." Hon pussar min hands översida.
"Nu lullar jag vidare..Njut din dag!"
"Gör det! Detsamma, vi ses!
Jag svänger runt bilen, glider ner för sommarvägen på tvåans växel..
TYSTNAD TAR TID!

Ljus föröver!

"Om man föds med en sorg, är då kärlek blott en ynnerst?
Ett tomtebloss i mörkret, ett snäckskal på en strand.
Men om jag värmer mina händer i förlåtelsens hav, kan jag släppa det förflutna?
Fri att ge sig av..
Om man bär på en sorg, då blir stegen alltför tunga!
Det finns inget plats för växandet, då blir drömmarna till sand!
Men om jag värmer mina händer emot livskraftens glöd, där all kärlek har sitt ursprung.
Ja, då falller sorgen död!

Mötet.. Mötet med klienten där jag blev stum, nästan mållös, där smärtan var så stark att alla mina normalt fungerande barriärer nästintill rämnade.
Vad säger man till någon i den mest bottenlösa av all förtvivlan? Vad säger man till någon som paddlat, paddlat, simmat och simmat i timmar, dagar och år...utan ett endaste break?
Jag sökte med min lykta, sökte och sökte efter ljusstrimman i mörkret, efter det förlorade hoppet, den oprövade vägen och fann ingenting!
Kändes nästan hennes hjärtas rädsla gripa tag om mig, kände hur jag nästan drogs med..

"Ta dig samman!" hans ord ekade mellan väggarna, han den kloke.
"Du vet bättre än så.. gräv där du står!"
Det finns inget att gräva efter.. gnydde mitt inre men fröet var sått.
Vi satte oss ner där vi var, hon och jag, i kolmörkrets mitt, höll varandras händer, delade ögonblicket tills en liten stjärna av ljus syntes vi horisonten.
Den är inget för världen, faktiskt knappt synlig om man inte står still men det gav henne något att fästa blicken på.
En blick som slutat flacka, som börjat fokusera, händer som sakta tinar emot livskraftens glöd..

Den skakade oss båda, men den ledde också rätt.. Det är ljust föröver!
Jag gick hem i känsla av påminnelse och tacksamhet, tacksamhet över att jag inte behöver leta efter min stjärna i detta livet och tacksamhet över att jag får chansen att resa med andra.
Det ger livet djup och mening! Tack Du kloke!

Besök ur tiden.

Igår när jag satt och sammanställde texter, först sittande under taket på vår altan med ett glas kall jordgubbssaft inom räckhåll, senare på min favoritplats (numera) i sängen med många mjuka kuddar så fick jag besök.
Det händer titt och tätt, speciellt just nu då graviditetshormonerna "springer" höga, det undermedvetna gör revision "ut med det gamla, in med det nya" och vi står på tröskeln till ett helt nytt vardagsliv. Mitt arbete med utdrag ur gamla texter, skrivna av mig själv hjälper förståss till!

Plötsligt stod hon där på tröskeln, den unga kvinnan, den gängliga gestalten med de tighta urblekta jeansen, tröjan i svagt lila med de långa "tubärmarna" som hon alltid drog i och för varje möte blev de sålunda längre och längre. Det cendréfärgade, långa, skandinaviskt ostyriga håret med luggen som föll ner, föll ner och föll ner framför hennes tungt svartsminkade ögon. Benen som likt Bambi alltid verkade trassla in sig i varandra, medvetet eller omedvetet, faktum är att hela hon hade något av råddjur över sig.
"Skygg som en hind.." hör jag för mitt inre och ser när hon drar upp ärmen, den där första gången, efter en lång tid med byggande av tillit och blottar den sönderskurna armen.
Den arm hon själv skurit i med rakblad, den arm hon bränt med cigaretter och tändare, skrapat i med ett gem och gjort egna "tatueringar" - allt för att åderlåta den smärta hon inte själv kom åt.
"Man kan överleva fysisk smärta, det vet jag, jag vet hur man gör! Men vad gör man när det skriker i själen?" frågade hon mig den gången och vi talade mycket om det då, talade och grät, fann vägar att vandra, verktyg att pröva och förkasta.

Mitt i min bild sätter min man på en konsert på Tv:n, han grillar middag och vill att tonerna skall nå honom dit ut, det gör de och det når mig, min bild och sammanflätningen börjar..
"17, and I'm all messed up inside, I cut myself, just to feel alive And I leave the light on, And I leave the light on
21 on the run, on the run, on the run. From myself, from myself and everyone... 'Cause I wanna love And I wanna live Yea, I don't know much about it And I never did
I don't know what to do. Can the damage be undone? I swore to God that I'd never be What I've become.

God bless the child, with the dirty face
Who cuts her luck, with a dirty ace
She leaves the light on, I leave that light on!

Beth Hart borde veta allt om detta tänker jag. Efter så många år av narkotika missbruk borde hon veta allt om smärtan som livet kan åsamka.
Vi föds inte onda, vi föds utan instruktionsmanual i en underbar, fantastisk och tuff värld. Där vi behöver varandra, vi behöver stöd, närhet och hjälp.
"Count your blessings, and count your blessings only.." säger Engelsmännen ibland.
Ja, jag tror vi alla behöver det, som en motvikt till allt det vi vill förändra, allt det som inte passar oss, som vi tycker inte är bra nog för det kommer det alltid att finnas gott om.

Se till det vi har lyckats med, det inom oss och runt oss som är bra och njuta av det, en andra, en tredje och kanske tom en fjärde gång.. Man får det, nämligen, det är också ens eget.
Jag tittar på rosorna på bordet och skickar henne en tacksamhetens tanke.
Tack för besöket!

Hur det gick för henne? Tja, det hör också till historien. Det gick bra. Hon har en fin position inom en turistkedja, förlovad, många vänner och ett rikt liv..hennes skratt kan pärla och studsa mellan väggar. Dock är hon, som hon själv säger: Chefen med de alltid långa ärmarna.
Hemligheter kan också vara en välsignelse..

En klassiker till påminnelse!

" Något underbart hände mig. Jag rycktes hän i den sjunde himlen. Där satt alla gudarna församlade.
Av särskild nåd beviljades mig ynnesten att få framställa en önskan.
Vill du, sa Mercurius, vill du ha ungdom eller skönhet eller makt eller ett långt liv eller den vackraste flickan eller något annat av alla de härligheterna vi har i kramkistan, så välj! Men, bara EN sak!
För ett ögonblick stod jag rådvill, sedan vände jag mig till gudarna och sade:
Högt ärade samtida, jag väljer en sak; att jag alltid skall ha skrattet på min sida!

Ingen av gudarna svarade ett ord, däremot gav de sig alla till att skratta.
Därav slöt jag att min bön uppfyllts, och fann att gudarna förstod att uttrycka sig med smak, ty det hade varit opassande om de helt allvarligt hade svarat: Det är Beviljat. "
Sören Kierkegaard ur Antingen-eller.

Ibland känns det högst onödigt att "återuppfinna hjulet".. Jag skulle ändå inte kunna finna ett bättre sätt att säga det på än ovanstående.
Alla domedagsprofetior lämnar oss kalla! De når oss längre inte med sina larm och sina orosmoln, vi har blivit immuna. Det mesta visar sig ju ändå inte vara sant om en vecka eller två!

Det vi minns är de som älskade oss, de som fick oss att skratta, de som lärde oss genom lycka och välmående.. Vad har du verkligen lärt dig på slutet?

En plats för dig?

Wild Geese av Mary Oliver

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.

Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.

Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting --
over and over announcing your place
in the family of things.

Ibland tär storhelgerna på oss lika mycket som de bringar glädje.
Man får tid för eftertanke och vila - det ger gamla och nya impulser..
Man "måste" umgås, tror man i vart fall - det bringar upp gamla möster, arketyper och vanor.
När man förhoppningsvis "möter" sig själv någonstans i detta virrvarret kan det vara gott att påminna sig via Mary Olivers ord - "you do not have to be good!"

"Gång på gång, igen och igen, påminner dig om DIN plats bland alltings varande" eller i alltings "familj", om du så föredrar.
Det finns en plats till dig, en uppgift till dig, något som du ringmärkte innan du kom hit.
Din födslorätt och ditt arv.. Du är allt det du behöver vara för att "räcka till för detta".
Du behöver bara låta ditt inre älska det det älskar, vara det det är.. Ingenting annat!
Så enkelt, så simpelt.. Så självklart!
HUGG IN!! Bordet är dukat för dig! Smaklig spis!

På spaning..

"Jag vet inte vart jag lade den och nu har jag letat precis överallt!" hon suckade uppgivet med huvudet i händerna, djup eftertanke.
"Försök tänka tillbaka - när hade du den sist?"
"Hurdå menar du? Vaddå hade den?"
"Jamen, det kan väl ändå inte vara så svårt att begripa. När hade du den? När och var använde du den senast?"

Hon såg ännu mera fundersam ut, rätade på ryggen och sa eftertänksamt:
"Jag tror helt enkelt jag använde den för sällan, det bara blev inte så och så började jag flytta runt den, från plats till plats, ersatte den med annat.. Plockade isär den och använde delarna men glömde att sätta ihop den igen. På så sätt vattnades den ur, blev färglös, inte en del av min värld längre och nu, ja, nu kan jag som sagt inte hitta den alls.
Jag vet inte vart jag skall börja, vart jag skall leta och efter vad.."
"Hur många delar är det då? Har du någon aning om vad någon del är? Sett dem?"

"Ja, kanske.." Hon lyste upp något
"Jag kan fortfarande hitta magskrattet, det mjukt bubblande som fyller hela kroppen. Det som leder till tårar och andnöd om det får fortsätta tills det nästan gör ont."
"Men BRA, det är ju en stor bit! Använder du det ofta? Vet du hur man plockar fram det?"
"Nja, ofta är väl att ta i men jag vet hur man plockar fram det.. fortfarande. Tror jag.
Men det är ju fler bitar kvar.. innan jag hittat och satt ihop GLÄDJEN igen! Hur lyckades jag tappa den?
Nu finns det plats för den, nu finns det anledning till den och då har jag svårt att finna den, hålla ihop den, tror på den!"

Tror du inte att det "bara" är det då? Du är lite otränad, lite ringrostig, allt är där, allt finns, du behöver bara bruka det, bruka det ofta så att det blir vardag igen. Låt det ersätta det gamla!
Glädjen försvinner aldrig, den bara ställer sig i bakgrunden, bidar sin tid och väntar tills du är redo, vill ha dess sällskap igen..
Vad har du att förlora?? Försök!!

Den enastående ensamheten..

"Den enastående ensamheten.. " sa han liksom på en utandning och vickade på tårna under bordet.
"Den enastående ensamheten.." sa jag och han trodde att jag probade men egentligen satt jag mest och smakade på orden så därför fortsatte han:
"Den där ensamheten inombords kan vara förgörande om man inte får erkänna den, prata om den. Den är förmodligen värre än att vara ensam på en öde ö eller i en svartvit film..
Kroppen värker och skälver, vill vila men kan inte, måste lösa, måste kunna...
Sinnena känns överfulla, överfulla av intryck som ingen frågar efter eller förstår. De, nu pratar jag om sinnena, saknar närhet och ledning." Han suckade tungt och tittade på mig under lugg.

"Exakt hur sinnesjuk är jag? Fattar du något av vad jag säger?" Ny suck och en hand som stryker bort en icke-existerande slinga hår.
"Jag tror jag förstår..Men fortsätt, vart skall vi?" Jag hade svårt att dölja mitt leende, skulle han nu plötsligt bli "mänsklig" tillsammans med mig. Vadan denna ynnerst?

"Meeen.." Han stönade på sin karakteristiska dialekt och fortsatt:
"Förstå att vad jag är en del av är en ordlös, färglös och känslolös värld!
Intellektet producerar lösningar, att lösa och klara av innebär förändring som innebär rätten att existera. Detta och inget annat! Känslan leder ingenstans, förändrar inget - tanken är allt!"
Ny vickning på fötterna, han skruvar sig på stolen, ögonen vandrar mellan minnena och jag försöker hålla kvar blicken men utan att lyckas.

" Jag tror jag förstår varför du kallar den för den enastående ensamheten.."säger jag medans jag följer tankens röda tråd till slut.
"Jasså, ja, jag sa ju det - sinnessjuk" Han ler och tittar på mig för första gången på en lång stund, ett skevt, inåtvänt, sorgset leende.. Han, mannen som har allt i andras ögon, ser ut som en skolpojke som just fått rejält med stryk.

" Ensamheten blir så enastående för att du, liksom så många av oss andra överger så stora delar av dig själv. Du överger den del av dig som under hela resan till dit du är nu har betytt mest, nämligen din känsla för alltings varande och låtande. Du överger dina största resurser till förmån för ett fragment av dig. Det fragment som något tutat i dig är viktigast.."
Jag slås av hur skrämmande lika vi människor är varandra, beteendet är det samma men kompensationerna skiftar.
"F..n, jag är ju inte ens halv..inte ens hälften av mig använder jag. Hur kan jag då förvänta mig att lösa något alls? " Den inåtvända blicken igen, förvirringen.
"Oroa dig inte!" Jag skrattar till..

"De flesta av oss är så insyltade och borta i den egna enastående ensamheten att vi inte ens märker andras kamp och belägenhet. Det är ok, det är en del av att vara människa.. Det kanske inte behöver vara så för alltid? Eller vad tror du? "

Vägen som kallar!

Gårdagen och sista veckan har i mångt och mycket handlat om avslut kontra framtiden för mig.
Har under de senaste månaden/erna känt att jag hänger i någon sorts "väntrum", en liten tråd i universum som långsamt svänger fram och tillbaka och väntar på att kopplats ihop med den andra ändan av stickkontakten.
Försöker starta "projekt" i min gamla värld men de faller igenom, söker kontakter och svar i den nya, dessa är positiva men, för ospecifika ännu.

Nynnar förstrött till Uno i bilen och försöker sätta ord på hur tillvaron känns..
"Här är vägen som kallar,som jag måste ta för att må bra. Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val."
Missförstå mig nu inte, kära läsare, jag känner inget tvång! Förändringen i detta fallet är inget tvång, den är ett val, ett välkommet val men ändå känns det så oundvikligt.

Några timmar senare, en clairvoyant sittning med en kund som undra över vägen, sin väg.
Vi har gjort detta förut, hennes väg ligger i mångt och mycket kvar såsom hon själv önskat och planerat. När vi pratar säger hon hela tiden "ja, jag visste det!" eller "Mmm, kände det på mig".
Detta är det vanliga, det som sker när man gör en sittning. Jag belyser, sätter ord på och formulerar det som klienter oftast redan vet och känner... Ändå säger de också precis som Uno:
"Du väckte mig sakta och ridån gick upp.Min hjärna var vilsen där bakom min lugg. I går var jag tjugo i dag är jag halv vägs. Som en orkan rasar tiden förbi. Jag stod där och väntade på fel perrong. Jag missade tåget gång på gång. Med fötterna i norr och mina tankar i söder. Att byta spår det är det jag behöver.."

Mitt i sittningen kommer ett budskap till mig, händer inte så ofta och jag kallar det ett "spill" dvs andarna råkar säga något om mig i förbifarten, en hint. Här kommer en hint om att jag faktiskt är på väg, att den "gamla världen" inte kan bidra med så mycket just nu utan att jag är på väg! Jag säger som kunden "det visste jag väl, det kände jag väl på mig.."

På vägen hem inser jag igen, fast jag glömmer bort det då och då.. Jag tror mig veta att vi alla i grunden känner vägen, vet hur den ligger, vart vi skall gå.
Karta och kompass dit är en bra koppling mellan intelligens, känslor, intuition och vakenhet, vakenhet för universums vägskyltar, både de tydliga och otydliga.
Man behöver faktiskt inte köra på fyrans växel hela tiden, inte heller behöver man köra på motorvägen.. Huvudsaken är att man hittar en hastighet som passar, en hastighet som tillåter att man navigerar och tar sig framåt samtidigt. Plus att det aldrig är fel med ett litet stopp här och där, så länge man minns - "Det är vägen som gör mödan värd!"

Livet är ett evigt pågående arbete! Den som slutat med det ligger redan i sitt vilorum eller är på väg dit rätt snart...
"Ska du ångra det du gjorde? Eller det du inte har gjort? Viljan har vaknat....NU KOMMER JAG!"

Att stå bredvid? Att lägga sig i?

"Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn"

Det är svårt att stå bredvid när ens barn gör misstag.. Nästan omöjligt att bara stillatigande se när upplevelsen blir till kunskap, erfarenhet.
Ännu svårare blir det när misstagen blir oåterkalleliga, när de ger sår och smärta.
Trots detta finns det situationer när man "bara" kan råda.. "snälla, gör inte så! Det blir fel"
Ändå vet man inom sig att de kommer att göra det, för att de måste, för att det är enda sättet att förstå.
Kunskap är potentiell makt. Den blir inte makt förrän den förstås och omsätts i handling såsom erfarenhet. Det är då man kan leva som man lär..Då kan man finna ett sätt att bli hel på nytt, på sitt eget sätt!

Esoteriska astrologin anser att vi inte ordentligt "tar oss an" denna inkarnationen förrän vi passerat vårt 27 solår dvs det året vi fyller 28!
Allt innan det är en städning, en titt och genomgång av allt det gamla, en insamlingen av erfarenheter för att vi skall bli den vi var ämnade att vara.

Kanske är det en bit vi lägger undan som föräldrar ibland? Vi glömmer att våra barn är själar, själar med egna erfarenheter, gamla soppåsar att städa, gamla sår och ärr, egna uppgifter att fylla!
Vi ser gärna våra barn som våra och som sådana vill vi skydda dem som från allt! Självklart och naturligt.. kan det vara en balans? Kan man nära utan att begränsa frihet?
Kan man råda utan att leda? Kan man betrakta som "sin" och samtidigt se det oändliga i ögonens glitter??
Jag tror man kan.. Som allting annat, om man bara sätter sig det i sinnet!

Allt hör ihop i kunskapensväv.

Min far har knappast tagit sig igenom en hel tidning under sin levnad, än mindre en bok, till detta är han alltför rastlös och han tycker i grund och botten att sådan aktivitet är grovt slöseri med tid. Ändå har han alltid slängt sig med uttryck av typen "eftertänksamhetens kranka blekhet" och "pudelns kärna".. Tänk om han visste att han citerar Hamlet och Faust!
Undra om det skulle göra honom stolt eller om han skulle sluta använda dessa uttryck då..

Den finns en underbar historia om bondgubben från Norrland som första gången besökte Stockholm och en Stockholms tidning beslöt sig för att bjuda honom på Hamlet, bara för att se vilka reaktioner han skulle få. Gubben gick på föreställningen och på direkt fråga efteråt svarade han
" Tja, det var inte speciellt bra! Det var ju bara en massa repliker och sånt som man hört förut!
På sådant sätt funkar våra klassiker..

Själv har jag under min sista kurs inte bara slagits av dessa ordjämförelser utan mest funderat över de stora teorierna och tankarna. Emellanåt känns det som om det inte finns något under solen som inte redan tänkts, förvisso, ibland har det omformats, förfinats och anpassats. Men ändå, grundteserna är desamma!
Kanske är det som Shopenhauer påstod:
"Alla sanningar går igenom tre stadier: Först så blir de förlöjligade. Sen blir de våldsamt motarbetade. Slutligen - accepterade som alldeles självklara!

Det som dock också ha slagit mig är att den sk "andliga världen" som jag verkar tillhöra i vissa fall verkar ligga en ganska lång bit efter vad det gäller utvärderingen av de teorier de tror på.
Är det så att de andliga som anser sig ligga i "tankens frontlinje" egentligen är de mest konservativa, utan att egentligen ens veta om det?
Jag har inte tillräckligt på fötterna än för att framlägga detta som min egen teori men det finns en aning, en intuition, en obehaglig känsla längs ryggraden..
Brist på bakgrundskunskap kan få märkliga konsekvenser och jag kommer tillbaka till en av mina käpphästar - lär dig det gamla och utveckla därifrån det ny!
Varför skall man återuppfinna hjulet gång på gång? Det låter som ren och skär idioti...
Sånt finns det också gott om i historien!

God "tankfull" Söndag önskar jag er!

Om jag kunde..

Jag låter dessa ord från Nadine Stair tala för sig själva. Den finns i några varianter men jag tycker bäst om denna..

"Om jag kunde leva om mitt liv, skulle jag försöka begå fler misstag.
Jag skulle slappna av, bli mjukare, jag skulle vara mer galen än jag varit på denna färd.
Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser, jag skulle resa mer, jag skulle bestiga fler berg, korsa fler floder och titta på fler solnedgångar.
Jag skulle äta mera glass och mindre bönor.
Jag skulle ha fler verkliga problem och färre inbillade. Du förstår..

Jag var en av dessa människor som levde förebyggande, klokt och förnuftigt, timme efter timme och dag efter dag.
Javisst har jag haft mina ögonblick och om jag kunde leva om mitt liv skulle jag se till att de blev många fler.
I själva verket skulle jag försöka att inte uppleva något annat , bara ögonblick, det ena efter det andra, istället för att leva så många år i förväg.
Jag har varit en av dessa människor som aldrig gick någonstans utan en termometer, en vattenflaska, gurgelvatten, en regnrock och en fallskärm.

Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag leva med mycket lättare bagage, mycket lättare än vad jag gjort i det här livet.
Jag skulle gå barfota tidigare om våren, och jag skulle fortsätta att gå barfota längre in på hösten. Jag skulle åka fler karuseller, fånga fler snöflingor, träffa fler människor och plocka fler blommor och dansa mer..
Om jag kunde leva om mitt liv..
Men du förstår, det kan jag inte!"

Hjulen som spinner

"Finns det någon människa du skulle vilja vara?
Det frågan ställde jag men fick inget svar.
Min största önskan är att vara mig själv.
Det borde va enkelt det borde vara självklart.
Jag undrar var du finns nu och vad du tänker på.
Du lämnade kalendern och försvann i det blå.
Du lyckades med allting som du tog dig för.
Du vann det du ville och fann ändå tomhet

När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att få äga tiden.
När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att hoppa av karusellen." Uno Svenningsson

I vardagen har hjulen en tendens att snurra fortare och fortare..
Allt oftare möter jag på klienter som försöker skapa andningshål i tillvaron, akuta stopp på livet för att de skall hämta andan och hinna känna efter!
Dessa stopp är nog bra. Bra som en tillfällig nödlösning för att hinna strukturera, kanske tom ta toppen av det värsta..

Men livet går vidare därute medans man stoppar och oftast har man ännu mera att göra när man kommer tillbaka till jobbet, verkligheten, hem eller på vilket sätt man nu valt att ta sitt akutstopp.
Värt att fundera på är kanske - kan jag lägga in mina stopp i min vardag?
Denna typ av förändring skapar ingen energitopp men det skapar energi på sikt, hållbar energi i en hållbar verklighet.
Jag kallar dem "statuskontroller", de behöver inte ta längre än ett toa besök. Sitt kvar 30 sekunder extra och känn in dig själv och din kropp.
Hur har jag det just nu? Vad känns och hur känns det? Är det ok att fortsätta dagen på detta sätt? Om inte, vad kan jag göra åt det med minsta möjliga medel?

Akut stoppet och denna strategi behöver inte ta ut varandra, de kompletterar varandra.
Men liksom inom all annan energipolitik måste vi satsa på långvariga energikällor och minimera våra förluster! Pröva - allt det kostar är lite energi!

Stunder ur väven..

En duktig fotograf har en utställning om livet, hans inspirationskälla har varit hans egen sjukdom och konvalescensen efter densamma. Under sin period av tillfrisknande hade han satt upp en påminnelselapp på kylskåpet "Min stund på jorden", lånat från Vilhelm Mobergs berömda roman "Din stund på jorden".
Fotografen tillfrisknade, fascinerades av den process han genomgått och startade ett fotoarbete om att leva i dödens gränsland, om sjukdom och tillfrisknande och om livet däremellan.

Det fick mig att knyta ihop två, kanske tre tanketrådar inom mig själv.
Först och främst, den gamla sanningen, den som är sjuk har bara en önskan, att bli frisk!
Det har jag funderat en del på både på jobbet och hemma på slutet.
Det andra är behovet att njuta av nuet, att vara just i "min stund på jorden"!
Inom mina kretsar talas det mycket om modeflugan "Mindfulness" just nu, eller sinnesfullhet som det heter på svenska.
Den gamla buddistiska sanningen har dammats av, fått ny färg och säljs nu som en "helt ny produkt".. Ja, kanske är jag oupplyst men jag tror att man kan ha hög sinnesnärvaro utan kurser och dessutom njuta av det.

Mina stunder av "total" närvaro är ibland medvetet tagna ur väven, ibland bara blir de.. Det är lika värdefulla och jag njuter dem sinnligt!! Det är kanske det finaste med närvaro, man blir snabbt beroende.. Favoriter i repris är t ex:
Stunden på morgonen då bara jag är vaken, följer linjerna i min sovande mans hand och lyssnar till hans jämna andetag.
Min dotters hår då jag försiktigt reder i nattens tovor, följer hennes lockar tills håret faller mellan mina fingrar.
Min stund med Selma efter duschen, då den mjuka olivoljan leker över magen och jag "lyssnar" med händerna efter rörelsen.
Hundens mjuka, lite våta nos när han på arbetsparkeringen glatt letar sig över mitt ansikte och hals, hans glädje vibrerar i luften och får fart i mitt sinne. Vi känner varandra nästan inte, men han är en del av min dag.
Leendet hos flickan på matstället, det som kan smälta berg av is och snö.. Vet hon att jag minns hennes leende exakt?

Dessa små stationer i vardagen är mikropauser för mig, små, små statuskoller för oftast vet jag bättre "hur jag mår" efteråt, jag har nämligen varit hemma hos mig själv en stund.
Jag har inte besökt dåtiden, inte visualiserat framtiden, "bara" varit i "nuet", i sinnet, samlat intryck och energi.
Närvarande i "min egen stund på jorden"! Finns det någon annan plats? Egentligen?

Att skapa det nya livet!

THE JOURNEY BY MARY OLIVER..

One day you finally knew
what you had to do, and began,
though the voices around you kept shouting
their bad advice—
though the whole house began to tremble
and you felt the old tug at your ankles.
"Mend my life!" each voice cried.
But you didn't stop.
You knew what you had to do,
though the wind pried with its stiff fingers
at the very foundations,
though their melancholy was terrible.
It was already late
enough, and a wild night,
and the road full of fallen
branches and stones.
But little by little,
as you left their voices behind,
the stars began to burn
through the sheets of clouds,
and there was a new voice
which you slowly
recognized as your own,
that kept you company
as you strode deeper and deeper
into the world,
determined to do
the only thing you could do—
determined to save
the only life you could save.

"Fast besluten att rädda den enda liv som du kan rädda.." - min fria översättning av den sista textraden i Mary Olivers vackra dikt "Resan".
Jag tror att Mary är väl medveten om vad man anser inom andliga traditioner.
För att verkligen "komma hem" så måste man ofta lämna den plats där man fysiskt bor, på ett eller annat sätt, hitta ett nytt livsrum, en ny plats där ens nya energier kan fortsätta att utvecklas..
Denna punkt brukar dyka upp hos oss alla, sådär vart sjunde till tionde år, när vi vet att nya cirklar måste brytas, vi måste ta beslut som vi egentligen tycker är obehagliga eller i vart fall obekväma för att komma vidare med våra liv.. "The old tug at your ankle", den som skriker "avluta mitt liv, gå inte, gå inte" är de gamla ego typerna eller i sina yttre manifestationer de som runt om oss inte tycker om att vi förändras, lämnar dem, utvecklas etc.

Fast beslutna att "rädda" det enda livet vi kan rädda.. Nämligen vårt eget!
Att skapa det vi var menade att vara..
Då dyker den nya rösten upp, den som är inom oss, den som leder oss rätt medans molnen skingras och stjärnorna långsamt visar sig igen.
Denna resa tar tid, den får ta tid..Den är mycket viktig och vi får anledning att återkomma till den gång på gång här på bloggen. Vilka verktyg kan man använda? Vad funkar för mig? Hur många gånger måste jag genomleva detta?
Många frågor, många alternativ till svar.. Låt oss spekulera tillsammans!

En lycklig idiot..

"Gode Gud låt mig vara, en lycklig idiot
Som en pråm nerför floden
Ingen når mig där jag ligger.
Gud låt mig vara, en lycklig idiot
Låt mig aldrig nånsin höra
Vad dom viskar bakom ryggen på mig
Låt mig förbli, en idiot!" Peter LeMarc

Från tid till annan låt vi oss alla ledas och förledas, av vackert tal, av en galen idé, av ett vackert ansikte, av en inre önskan, av en lögn eller något helt annat attraktivt..
Speciellt i ett samhälle där vi fullkomligt bombaderas med intryck och information, då är det lätt att tro att allt redan är uppfunnet, uttänkt ja, kanske tom bättre tänkt av någon annan.
Snabbmats kultur i tanke form.. Snart kanske vi får dagens tanke på tablett?
Bara att tugga och svälja och sen tänker vi så..

Jag såg en fantastisk Tshirt för ett tag sedan som påminde mig om detta, det stod:
"Don't be a sheep, LEAD!" och så var tröjan full med får i olika former.
Kunskap är INTE MAKT!! Är du förvånad? Är inte det vad du lärt dig i skolan??

Kunskap är POTENTIELL MAKT, om den skall bli makt måste du bruka den, använda den till din fördel och till det du vill åstadkomma. Ju unikare dröm desto svårare men desto roligare.
Så, var en "lycklig idiot" - sluta lyssna till vad alla andra vill att du skall göra!
Börja lyssna till dig själv! Led dig själv!

VÄLKOMMEN HIT!

Välkommen hit!

Denna blogg tjänar som en extra läsning till min hemsida:
www.aquilahomeopati.se

På just hemsidan kan du läsa mer om mig, mina kurser, föreläsningar och specialerbjudanden.

Bloggen är dock tänkt som lite "food for thoughts" som det så vackert heter på Engelska dvs tankeväckande saker, små blänkare ur verklighet och allt annat matnyttigt som kommer i min väg.
En underbar elev till mig berättade en gång att han kände sig så ensam som andlig sökare och att han hade uttryckt denna önskan. En önskan om gemenskap, flera täta möten, att fler som var som han själv till en lärare, en från USA tillrest indian.
Den äldre indianen hade tittat på honom länge och sedan sagt:
"Om du var Gud och hade ett jättestort hus som du behövde lysa upp i all skrymslen och vrår - skulle du då hänga alla dina glödlampor i ett rum?
Nej, såklart inte! Du skulle sprida ut dem, så de spred ljus i hela huset men den risken man tar är förståss att de känner sig lite ensamma!"

Internet, kommunikationerna kan hjälpa oss när vi känner oss som ensamma glödlampor tror jag..
Varmt välkommen hit! Bidra gärna med dina idéer.. På snart återhörande, Maud