TTT

Jag står i begrepp att packa bilen och dra när jag ser henne komma upp för cykelvägen, mödosamt vaggande på sina svullna fötter.
Hon behöver inte dessa nya fashionabla skor med rundad undersida, hennes fötter har den formen ändå så fort hon är lite trött eller så fort det är varmare än 10 grader ute.
Jag vet att det kommer att ta tid, samtalet.. Jag har ett val. Jag hinner lätt sätt mig i bilen, svänga runt och åka ut innan hon ens hinner förbi rönnen som ligger knappa 5 steg från där hon är nu.
Eller jag kan välja att ta mig tiden, vänta in henne där jag står och tala med henne en stund..
Jag gör ingendera, jag går henne försiktigt till mötes, tar hennes hand i min och hon ser upp på mig, bort från fokuserandet på fötterna och nästa mödosamma steg.

Hennes söndervärkta och svullna hand ligger i min, handens översida får tumgrepp av mitt lätta tryck när min hand sjunker in i allt vatten.
"Det är lite besvärligt idag..." Hon ler, huden runt ögonen rynkar sig och jag ser att vattnet är i ansiktet också. Hon blir genast tio år äldre.
Hela hennes utstrålning påminner mig om en välvillig gammal vattensköldpadda som förvirrat sig för långt bort från havet, in på ön, bort från sitt element.
"Måste du gå?" Jag funderar på alternativet och inser att min bil inte är något alternativ, hon kommer inte in, kan inte ens vila benen en stund för då kommer hon inte ut igen.

"JA, jag MÅSTE GÅ!" Hennes svar är starkt och klart..
"Jag måste gå för jag känner mig levande då. Jag måste gå för att äppelträden blommar, för att Olsson släppt ut kossorna i hagen, för att maskrosorna är gula vid vägkanten, för att syrénen snart slår ut och sen är överblommad.." Vassa ögon släpper inte min blick och jag slår ner den en stund... Såklart, hon måste gå!
"TTT.." säger hon och ler.
"Va?"
" TING TAR TID! Som Piet Heins sa.. Eller TANKAR TAR TID, som Bodil Jönsson sa. Eller TILLIT TAR TID , som Monica Hagmans sa. Eller, TYSTNAD TAR TID. Eller, TEMPO TAR TID! Alla dessa tider hör livet till och måste accepteras och räknas med!"

Jag ler, aj, näsbränna!!!! Där fick jag.
"Är det sånt du går och tänker på?" Jag ler från öra till öra.
"MMM, det och att det finns andra skit T:n också!" Hon flinar tillbaka.
"Jasså, vaddå?"
"Tidstjuvar, typ TV.. hehhehehe! Rörelse är konservativ, vet du, den fortsätter bara om inte en annan kraft tillstöter och ändrar den.." Hon pussar min hands översida.
"Nu lullar jag vidare..Njut din dag!"
"Gör det! Detsamma, vi ses!
Jag svänger runt bilen, glider ner för sommarvägen på tvåans växel..
TYSTNAD TAR TID!

Ljus föröver!

"Om man föds med en sorg, är då kärlek blott en ynnerst?
Ett tomtebloss i mörkret, ett snäckskal på en strand.
Men om jag värmer mina händer i förlåtelsens hav, kan jag släppa det förflutna?
Fri att ge sig av..
Om man bär på en sorg, då blir stegen alltför tunga!
Det finns inget plats för växandet, då blir drömmarna till sand!
Men om jag värmer mina händer emot livskraftens glöd, där all kärlek har sitt ursprung.
Ja, då falller sorgen död!

Mötet.. Mötet med klienten där jag blev stum, nästan mållös, där smärtan var så stark att alla mina normalt fungerande barriärer nästintill rämnade.
Vad säger man till någon i den mest bottenlösa av all förtvivlan? Vad säger man till någon som paddlat, paddlat, simmat och simmat i timmar, dagar och år...utan ett endaste break?
Jag sökte med min lykta, sökte och sökte efter ljusstrimman i mörkret, efter det förlorade hoppet, den oprövade vägen och fann ingenting!
Kändes nästan hennes hjärtas rädsla gripa tag om mig, kände hur jag nästan drogs med..

"Ta dig samman!" hans ord ekade mellan väggarna, han den kloke.
"Du vet bättre än så.. gräv där du står!"
Det finns inget att gräva efter.. gnydde mitt inre men fröet var sått.
Vi satte oss ner där vi var, hon och jag, i kolmörkrets mitt, höll varandras händer, delade ögonblicket tills en liten stjärna av ljus syntes vi horisonten.
Den är inget för världen, faktiskt knappt synlig om man inte står still men det gav henne något att fästa blicken på.
En blick som slutat flacka, som börjat fokusera, händer som sakta tinar emot livskraftens glöd..

Den skakade oss båda, men den ledde också rätt.. Det är ljust föröver!
Jag gick hem i känsla av påminnelse och tacksamhet, tacksamhet över att jag inte behöver leta efter min stjärna i detta livet och tacksamhet över att jag får chansen att resa med andra.
Det ger livet djup och mening! Tack Du kloke!