" Något underbart hände mig. Jag rycktes hän i den sjunde himlen. Där satt alla gudarna församlade.
Av särskild nåd beviljades mig ynnesten att få framställa en önskan.
Vill du, sa Mercurius, vill du ha ungdom eller skönhet eller makt eller ett långt liv eller den vackraste flickan eller något annat av alla de härligheterna vi har i kramkistan, så välj! Men, bara EN sak!
För ett ögonblick stod jag rådvill, sedan vände jag mig till gudarna och sade:
Högt ärade samtida, jag väljer en sak; att jag alltid skall ha skrattet på min sida!
Ingen av gudarna svarade ett ord, däremot gav de sig alla till att skratta.
Därav slöt jag att min bön uppfyllts, och fann att gudarna förstod att uttrycka sig med smak, ty det hade varit opassande om de helt allvarligt hade svarat: Det är Beviljat. "
Sören Kierkegaard ur Antingen-eller.
Ibland känns det högst onödigt att "återuppfinna hjulet".. Jag skulle ändå inte kunna finna ett bättre sätt att säga det på än ovanstående.
Alla domedagsprofetior lämnar oss kalla! De når oss längre inte med sina larm och sina orosmoln, vi har blivit immuna. Det mesta visar sig ju ändå inte vara sant om en vecka eller två!
Det vi minns är de som älskade oss, de som fick oss att skratta, de som lärde oss genom lycka och välmående.. Vad har du verkligen lärt dig på slutet?
Den satt som ett smäck!
SvaraRadera