Världsbilden från en stol.

Graviditet brukar främst liknas vid puberteten och klimakteriet, liksom det som kommer "mitt-emellan", det som tillhör kvinnocykeln och dess hormoner. Allt detta är förvisso sant men samtidigt finns det så många andra sätt att se på det också, så många vinklingar..

Där stod jag, utanför husets framsida, uppflugen på en stol dvs jag stod på stolen, med en liten målarpensel i den ena och en stor i den andra, fasaden på framsidan skulle finfixas lite inför försäljningen. Nej, nej, nej, dra nu inte igång "ojojoj-valsen" innan du läst färdigt..
Jag HADE kollat färgen med vår underbart kompetenta fackhandlare här på ön = ofarlig.
Hade tom luktat på den för att veta att jag skulle klara av den. Dessutom är jag MYCKET medveten om att jag är gravid, maken likaså. Han har gjort sina små försök att få mig att åtminstone hålla mig på jorden dvs måla bara dit jag kan nå.
De som tror han lyckats kan ju sträcka upp en hand och sedan hålla den där.. Ni kommer få ont i armen.

Nåväl, nu stod jag plötsligt där på stolen och insåg att jag för första gången under midsommardagen kände mig riktigt rofylld, jag hade en arbetsuppgift, en som syns skillnad när man gör. Det var skönt och varmt emot väggen utan att på något sätt bli jobbigt.. Kort sagt, vi, magen och jag hade det gott!
Insikterna kom långsamt droppandes in hos mig..
Slutet på graviditeten är lite som att träna för att bli gammal!
Stödstrumporna hade åkt på tidigt under fm, medans man fortfarande kan få in fötterna i dem och gud så bekvämt det blev!

Varje gång jag flyttade stol kollade jag att den stod helt stadigt på marken, att alla fyra benen balanserade jämt, att jag hade någonstans förutom ryggstödet att hålla mig i när jag skulle upp och ner. Att målarpytsen stod på ett sådant avstånd att jag kunde doppa båda penslarna utan att kliva ner mellan varje drag.
Allt detta är normalt sätt så INTE jag. Jag är snabb och faktiskt, om jag får skryta lite, ganska rörlig. Jag hoppar upp och ner, kollar, hämtar och gillar farten och fläkten..
Det sistnämnda är nu helt borta, det bara går inte. Där stod jag på stolen med mina långsamma drag och njöt..
Som en långsam meditation, sektion för sektion av brädorna färdigställdes och inspekterade från marken gjorde jag inte förräns jag var nästan hundra procent på att jag skulle vara nöjd.
Inga surriga tankar om att färdigställa allt på en kvart, inga funderingar på vad jag skall göra sedan, bara en stilla tanke om att komma framåt bräda för bräda.

Inspirerad av insikten, maken och tiden lade jag dessutom ner i tid vilket gjorde att kroppen inte "led några komplikationer" vilket mycket väl kan hända när det "vanliga jaget" är i farten. Jag tänker då närmast på träningsvärk, små blesyrer och annat makemang.
Kvällen avslutades med filmen om Billy Buttons liv, något som också stärkte funderingarna på livets skiften och förändringar.
Hur vi relaterar till förändringar och det vi är handlar inte så mycket om saker och tings "faktiska tillstånd", om det nu finns något sådant.. Det vill säga:
Det handlar inte så mycket om hur vi har det, utan hur vi tar det! Hur vi handhar den situationer vi hamnar i..
"Ta tillfället i akt och sug märgen ur livet" som de säger i Döda poeters sällskap.
Varje tillfälle.. Nu åker stolen fram igen, dags för en stunds kontemplation!

Insikter från en klient.

Det är underbart att följa andra människors processer, en av de stora fördelarna med att vara terapeut.. Man får ta del av någons inre tankar, något som berör själ och hjärta.
Häromdagen kom denna dikt via mail till mig från en klient, en klient som jobbar med sig själv och som hittat tillbaka till delar av sin kreativitet, sin diktskriving.. Hon reser och delar med sig!
Läs och njut!

"Gräset är grönare på andra sidan,
jag har tagit mig igenom en snårskog och lämnat en färglös värd av is och halvmatta färger in i klara färger som blixtrar emot mig.
Där jag kom från fick inte färgerna leva. Nu öppnas en ny värd, en värld full av liv.

Skorna står klara, bara att börja vandra

Orden som kommer mot mig strömmar igenom min kropp och stannar på platser och sen ska de bearbetas.
Hur gör jag om jag inte vet vad jag ska göra med orden, om jag är ny på det här?
Vad är ditt och mitt, vad är sant. Den som inte vill väl, vet den om det?
Dina ord är dina och tillhör dig, inte mig.
Om jag inte tar emot orden så får du dem tillbaka, vad ska du göra då?

Tänk dig för vad du säger, gör mig inte illa mer!
Håll ditt illamående för dig själv!
Om du inte kan behandla mig väl så behandla mig inte alls.

Jag hoppas ni förstår, jag är ny på det här, som ett barn som ska lära sig att prata på riktigt från hjärtat.
Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte vara rädd för att få vara jag,
Om jag faller, kommer jag ta emot mig själv då.
Ja det kommer jag! Jag tänker inte överge och svika igen, jag gick på det en gång.

Gud, hjälp mig att kunna skilja på gott och ont!
Hjälp mig att kunna skilja på väl och illvilja så jag kan lägga min energi på det som är gott för mig istället för att mata det som inte mättas kan.
Hjälp mig så jag inte faller tillbaka!

Jag är ny på det här, jag ska ta en dag i taget.
Jag ska ta hand om mig själv!
Tack för att jag fått livet tillbaka!
Ödmjukhet och kärlek till alla som varit med mig på vägen!
Till er som inte gett upp, till dig som räckte ut din hand och inte släppte taget till dig finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är.

Jag har säkert fler hinder som ska bearbetas.
Tiden kommer svara mig på hur jag kommer att hantera det. Det ska bli spännande att se vad som händer. Nu har jag resten av livet på mig att öva och när jag tar mitt sista andetag så hoppas jag att jag har lärt mig det jag skulle och igen ber jag dig gud att jag aldrig överger mig själv igen.
Hjälp mig att leva i sanning!
Jag vill stanna i landet där färgerna ler och leder min väg!
AV MALIN, JUNI 09

TACK MALIN! TACK FÖR DITT OSJÄLVISKA DELANDE!
Ser fram emot resten av din resa!

Lego eller duplobitar?

För dig som inte haft barn på ett tag eller som helt enkelt aldrig intresserat dig för leksaker så kan jag säga - lego är de små byggklossarna, finns ända ner i minimini format. Duplo är den stora varianten, stora bitar för små barns händer, händer utan alltför fininställd motorik. Så slipper begreppen förvirra dig under vidare läsning.

Det är ingen nyhet att jag ser livet som ett pussel! Ett pussel som man hittar på vinden, hundratusentals bitar och så ingen bild på framsidan.
Driven av nyfikenhet, vilja, upptäckaranda börjar man långsamt pussla ändå, kanske lägger man till en början kantbitar, kanske finner man delar av ett motiv som anas mer än faktiskt ses. Sen blir det svårare..och samtidigt lättare.

En del av ett klientmöte börjar oftast så, man delar legobitarna, de små bitarna som man gemensamt hittar.. Böjda över pusslet söker man tillsammans efter det som verkar stämma in, sen är det upp till klienten, den enskilde att sätta biten på plats, acceptera att den hör hemma där den gör. Ibland en, ibland två, ibland ännu fler kan rasa ner samtidigt och kommer en, tja, då följer oftast de andra likt ett mindre snöskred. Det brukar så fint kallas för process.

Igår hade jag nöjet att resa med en klient som slitit hårt med sina legobitar, hittat många och satt ihop den inbördes och nu, nu ville hon få in dem i pusslet. Det var då jag plötsligt såg det framför mig, javisst, vi gör så ibland också.. Vi hittar bitar utanför själva pusselramen som hör ihop och när vi gör det sammanfogar vi dem "på sidan om", de blir stora segment som vi sedan kan infoga i pusslet. Dessa bitar täcker "större arealer" och när de stoppas in, tja, då blir stor områden klara för oss på samma gång, som att lägga Duplo.

Barn verka också lägga Duplo.. I vart fall de jag känner fast de lägger på två olika sätt, det första följer modellen ovan dvs de jobbar med ett tema i taget liksom utanför pusslet och sedan tjilivipp så funkar det plötsligt även i helheten.
Eller så går de rakt in i Duplobiten.. Här menar jag att barnet som t ex är ledsen för att mormor åkt hem till sitt projicerar ut sin ledsamhet på den trasiga nallen då detta är mer konkret, nära och lättförståeligt men samtidigt ett bra sätt att bearbeta känslan.
Det är lätt som förälder att tro att de "rymmer från problemet", att de inte förstår..
Så är det oftast inte, de sätter ihop Duplobiten fast inifrån.

Det är skönt tycker jag, att inte inte bara finns en väg. Att det finns många alternativ till att lösa pusslet på och var och en blir ju lycklig på sin fason.
Duplo eller lego - välj det som du tycker passar dig bäst.
Som alltid, lev i din passion!