Besök ur tiden.

Igår när jag satt och sammanställde texter, först sittande under taket på vår altan med ett glas kall jordgubbssaft inom räckhåll, senare på min favoritplats (numera) i sängen med många mjuka kuddar så fick jag besök.
Det händer titt och tätt, speciellt just nu då graviditetshormonerna "springer" höga, det undermedvetna gör revision "ut med det gamla, in med det nya" och vi står på tröskeln till ett helt nytt vardagsliv. Mitt arbete med utdrag ur gamla texter, skrivna av mig själv hjälper förståss till!

Plötsligt stod hon där på tröskeln, den unga kvinnan, den gängliga gestalten med de tighta urblekta jeansen, tröjan i svagt lila med de långa "tubärmarna" som hon alltid drog i och för varje möte blev de sålunda längre och längre. Det cendréfärgade, långa, skandinaviskt ostyriga håret med luggen som föll ner, föll ner och föll ner framför hennes tungt svartsminkade ögon. Benen som likt Bambi alltid verkade trassla in sig i varandra, medvetet eller omedvetet, faktum är att hela hon hade något av råddjur över sig.
"Skygg som en hind.." hör jag för mitt inre och ser när hon drar upp ärmen, den där första gången, efter en lång tid med byggande av tillit och blottar den sönderskurna armen.
Den arm hon själv skurit i med rakblad, den arm hon bränt med cigaretter och tändare, skrapat i med ett gem och gjort egna "tatueringar" - allt för att åderlåta den smärta hon inte själv kom åt.
"Man kan överleva fysisk smärta, det vet jag, jag vet hur man gör! Men vad gör man när det skriker i själen?" frågade hon mig den gången och vi talade mycket om det då, talade och grät, fann vägar att vandra, verktyg att pröva och förkasta.

Mitt i min bild sätter min man på en konsert på Tv:n, han grillar middag och vill att tonerna skall nå honom dit ut, det gör de och det når mig, min bild och sammanflätningen börjar..
"17, and I'm all messed up inside, I cut myself, just to feel alive And I leave the light on, And I leave the light on
21 on the run, on the run, on the run. From myself, from myself and everyone... 'Cause I wanna love And I wanna live Yea, I don't know much about it And I never did
I don't know what to do. Can the damage be undone? I swore to God that I'd never be What I've become.

God bless the child, with the dirty face
Who cuts her luck, with a dirty ace
She leaves the light on, I leave that light on!

Beth Hart borde veta allt om detta tänker jag. Efter så många år av narkotika missbruk borde hon veta allt om smärtan som livet kan åsamka.
Vi föds inte onda, vi föds utan instruktionsmanual i en underbar, fantastisk och tuff värld. Där vi behöver varandra, vi behöver stöd, närhet och hjälp.
"Count your blessings, and count your blessings only.." säger Engelsmännen ibland.
Ja, jag tror vi alla behöver det, som en motvikt till allt det vi vill förändra, allt det som inte passar oss, som vi tycker inte är bra nog för det kommer det alltid att finnas gott om.

Se till det vi har lyckats med, det inom oss och runt oss som är bra och njuta av det, en andra, en tredje och kanske tom en fjärde gång.. Man får det, nämligen, det är också ens eget.
Jag tittar på rosorna på bordet och skickar henne en tacksamhetens tanke.
Tack för besöket!

Hur det gick för henne? Tja, det hör också till historien. Det gick bra. Hon har en fin position inom en turistkedja, förlovad, många vänner och ett rikt liv..hennes skratt kan pärla och studsa mellan väggar. Dock är hon, som hon själv säger: Chefen med de alltid långa ärmarna.
Hemligheter kan också vara en välsignelse..

En klassiker till påminnelse!

" Något underbart hände mig. Jag rycktes hän i den sjunde himlen. Där satt alla gudarna församlade.
Av särskild nåd beviljades mig ynnesten att få framställa en önskan.
Vill du, sa Mercurius, vill du ha ungdom eller skönhet eller makt eller ett långt liv eller den vackraste flickan eller något annat av alla de härligheterna vi har i kramkistan, så välj! Men, bara EN sak!
För ett ögonblick stod jag rådvill, sedan vände jag mig till gudarna och sade:
Högt ärade samtida, jag väljer en sak; att jag alltid skall ha skrattet på min sida!

Ingen av gudarna svarade ett ord, däremot gav de sig alla till att skratta.
Därav slöt jag att min bön uppfyllts, och fann att gudarna förstod att uttrycka sig med smak, ty det hade varit opassande om de helt allvarligt hade svarat: Det är Beviljat. "
Sören Kierkegaard ur Antingen-eller.

Ibland känns det högst onödigt att "återuppfinna hjulet".. Jag skulle ändå inte kunna finna ett bättre sätt att säga det på än ovanstående.
Alla domedagsprofetior lämnar oss kalla! De når oss längre inte med sina larm och sina orosmoln, vi har blivit immuna. Det mesta visar sig ju ändå inte vara sant om en vecka eller två!

Det vi minns är de som älskade oss, de som fick oss att skratta, de som lärde oss genom lycka och välmående.. Vad har du verkligen lärt dig på slutet?

En plats för dig?

Wild Geese av Mary Oliver

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert repenting.
You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.

Tell me about despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.

Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting --
over and over announcing your place
in the family of things.

Ibland tär storhelgerna på oss lika mycket som de bringar glädje.
Man får tid för eftertanke och vila - det ger gamla och nya impulser..
Man "måste" umgås, tror man i vart fall - det bringar upp gamla möster, arketyper och vanor.
När man förhoppningsvis "möter" sig själv någonstans i detta virrvarret kan det vara gott att påminna sig via Mary Olivers ord - "you do not have to be good!"

"Gång på gång, igen och igen, påminner dig om DIN plats bland alltings varande" eller i alltings "familj", om du så föredrar.
Det finns en plats till dig, en uppgift till dig, något som du ringmärkte innan du kom hit.
Din födslorätt och ditt arv.. Du är allt det du behöver vara för att "räcka till för detta".
Du behöver bara låta ditt inre älska det det älskar, vara det det är.. Ingenting annat!
Så enkelt, så simpelt.. Så självklart!
HUGG IN!! Bordet är dukat för dig! Smaklig spis!

På spaning..

"Jag vet inte vart jag lade den och nu har jag letat precis överallt!" hon suckade uppgivet med huvudet i händerna, djup eftertanke.
"Försök tänka tillbaka - när hade du den sist?"
"Hurdå menar du? Vaddå hade den?"
"Jamen, det kan väl ändå inte vara så svårt att begripa. När hade du den? När och var använde du den senast?"

Hon såg ännu mera fundersam ut, rätade på ryggen och sa eftertänksamt:
"Jag tror helt enkelt jag använde den för sällan, det bara blev inte så och så började jag flytta runt den, från plats till plats, ersatte den med annat.. Plockade isär den och använde delarna men glömde att sätta ihop den igen. På så sätt vattnades den ur, blev färglös, inte en del av min värld längre och nu, ja, nu kan jag som sagt inte hitta den alls.
Jag vet inte vart jag skall börja, vart jag skall leta och efter vad.."
"Hur många delar är det då? Har du någon aning om vad någon del är? Sett dem?"

"Ja, kanske.." Hon lyste upp något
"Jag kan fortfarande hitta magskrattet, det mjukt bubblande som fyller hela kroppen. Det som leder till tårar och andnöd om det får fortsätta tills det nästan gör ont."
"Men BRA, det är ju en stor bit! Använder du det ofta? Vet du hur man plockar fram det?"
"Nja, ofta är väl att ta i men jag vet hur man plockar fram det.. fortfarande. Tror jag.
Men det är ju fler bitar kvar.. innan jag hittat och satt ihop GLÄDJEN igen! Hur lyckades jag tappa den?
Nu finns det plats för den, nu finns det anledning till den och då har jag svårt att finna den, hålla ihop den, tror på den!"

Tror du inte att det "bara" är det då? Du är lite otränad, lite ringrostig, allt är där, allt finns, du behöver bara bruka det, bruka det ofta så att det blir vardag igen. Låt det ersätta det gamla!
Glädjen försvinner aldrig, den bara ställer sig i bakgrunden, bidar sin tid och väntar tills du är redo, vill ha dess sällskap igen..
Vad har du att förlora?? Försök!!

Den enastående ensamheten..

"Den enastående ensamheten.. " sa han liksom på en utandning och vickade på tårna under bordet.
"Den enastående ensamheten.." sa jag och han trodde att jag probade men egentligen satt jag mest och smakade på orden så därför fortsatte han:
"Den där ensamheten inombords kan vara förgörande om man inte får erkänna den, prata om den. Den är förmodligen värre än att vara ensam på en öde ö eller i en svartvit film..
Kroppen värker och skälver, vill vila men kan inte, måste lösa, måste kunna...
Sinnena känns överfulla, överfulla av intryck som ingen frågar efter eller förstår. De, nu pratar jag om sinnena, saknar närhet och ledning." Han suckade tungt och tittade på mig under lugg.

"Exakt hur sinnesjuk är jag? Fattar du något av vad jag säger?" Ny suck och en hand som stryker bort en icke-existerande slinga hår.
"Jag tror jag förstår..Men fortsätt, vart skall vi?" Jag hade svårt att dölja mitt leende, skulle han nu plötsligt bli "mänsklig" tillsammans med mig. Vadan denna ynnerst?

"Meeen.." Han stönade på sin karakteristiska dialekt och fortsatt:
"Förstå att vad jag är en del av är en ordlös, färglös och känslolös värld!
Intellektet producerar lösningar, att lösa och klara av innebär förändring som innebär rätten att existera. Detta och inget annat! Känslan leder ingenstans, förändrar inget - tanken är allt!"
Ny vickning på fötterna, han skruvar sig på stolen, ögonen vandrar mellan minnena och jag försöker hålla kvar blicken men utan att lyckas.

" Jag tror jag förstår varför du kallar den för den enastående ensamheten.."säger jag medans jag följer tankens röda tråd till slut.
"Jasså, ja, jag sa ju det - sinnessjuk" Han ler och tittar på mig för första gången på en lång stund, ett skevt, inåtvänt, sorgset leende.. Han, mannen som har allt i andras ögon, ser ut som en skolpojke som just fått rejält med stryk.

" Ensamheten blir så enastående för att du, liksom så många av oss andra överger så stora delar av dig själv. Du överger den del av dig som under hela resan till dit du är nu har betytt mest, nämligen din känsla för alltings varande och låtande. Du överger dina största resurser till förmån för ett fragment av dig. Det fragment som något tutat i dig är viktigast.."
Jag slås av hur skrämmande lika vi människor är varandra, beteendet är det samma men kompensationerna skiftar.
"F..n, jag är ju inte ens halv..inte ens hälften av mig använder jag. Hur kan jag då förvänta mig att lösa något alls? " Den inåtvända blicken igen, förvirringen.
"Oroa dig inte!" Jag skrattar till..

"De flesta av oss är så insyltade och borta i den egna enastående ensamheten att vi inte ens märker andras kamp och belägenhet. Det är ok, det är en del av att vara människa.. Det kanske inte behöver vara så för alltid? Eller vad tror du? "

Vägen som kallar!

Gårdagen och sista veckan har i mångt och mycket handlat om avslut kontra framtiden för mig.
Har under de senaste månaden/erna känt att jag hänger i någon sorts "väntrum", en liten tråd i universum som långsamt svänger fram och tillbaka och väntar på att kopplats ihop med den andra ändan av stickkontakten.
Försöker starta "projekt" i min gamla värld men de faller igenom, söker kontakter och svar i den nya, dessa är positiva men, för ospecifika ännu.

Nynnar förstrött till Uno i bilen och försöker sätta ord på hur tillvaron känns..
"Här är vägen som kallar,som jag måste ta för att må bra. Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val."
Missförstå mig nu inte, kära läsare, jag känner inget tvång! Förändringen i detta fallet är inget tvång, den är ett val, ett välkommet val men ändå känns det så oundvikligt.

Några timmar senare, en clairvoyant sittning med en kund som undra över vägen, sin väg.
Vi har gjort detta förut, hennes väg ligger i mångt och mycket kvar såsom hon själv önskat och planerat. När vi pratar säger hon hela tiden "ja, jag visste det!" eller "Mmm, kände det på mig".
Detta är det vanliga, det som sker när man gör en sittning. Jag belyser, sätter ord på och formulerar det som klienter oftast redan vet och känner... Ändå säger de också precis som Uno:
"Du väckte mig sakta och ridån gick upp.Min hjärna var vilsen där bakom min lugg. I går var jag tjugo i dag är jag halv vägs. Som en orkan rasar tiden förbi. Jag stod där och väntade på fel perrong. Jag missade tåget gång på gång. Med fötterna i norr och mina tankar i söder. Att byta spår det är det jag behöver.."

Mitt i sittningen kommer ett budskap till mig, händer inte så ofta och jag kallar det ett "spill" dvs andarna råkar säga något om mig i förbifarten, en hint. Här kommer en hint om att jag faktiskt är på väg, att den "gamla världen" inte kan bidra med så mycket just nu utan att jag är på väg! Jag säger som kunden "det visste jag väl, det kände jag väl på mig.."

På vägen hem inser jag igen, fast jag glömmer bort det då och då.. Jag tror mig veta att vi alla i grunden känner vägen, vet hur den ligger, vart vi skall gå.
Karta och kompass dit är en bra koppling mellan intelligens, känslor, intuition och vakenhet, vakenhet för universums vägskyltar, både de tydliga och otydliga.
Man behöver faktiskt inte köra på fyrans växel hela tiden, inte heller behöver man köra på motorvägen.. Huvudsaken är att man hittar en hastighet som passar, en hastighet som tillåter att man navigerar och tar sig framåt samtidigt. Plus att det aldrig är fel med ett litet stopp här och där, så länge man minns - "Det är vägen som gör mödan värd!"

Livet är ett evigt pågående arbete! Den som slutat med det ligger redan i sitt vilorum eller är på väg dit rätt snart...
"Ska du ångra det du gjorde? Eller det du inte har gjort? Viljan har vaknat....NU KOMMER JAG!"