Att stå bredvid? Att lägga sig i?

"Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn"

Det är svårt att stå bredvid när ens barn gör misstag.. Nästan omöjligt att bara stillatigande se när upplevelsen blir till kunskap, erfarenhet.
Ännu svårare blir det när misstagen blir oåterkalleliga, när de ger sår och smärta.
Trots detta finns det situationer när man "bara" kan råda.. "snälla, gör inte så! Det blir fel"
Ändå vet man inom sig att de kommer att göra det, för att de måste, för att det är enda sättet att förstå.
Kunskap är potentiell makt. Den blir inte makt förrän den förstås och omsätts i handling såsom erfarenhet. Det är då man kan leva som man lär..Då kan man finna ett sätt att bli hel på nytt, på sitt eget sätt!

Esoteriska astrologin anser att vi inte ordentligt "tar oss an" denna inkarnationen förrän vi passerat vårt 27 solår dvs det året vi fyller 28!
Allt innan det är en städning, en titt och genomgång av allt det gamla, en insamlingen av erfarenheter för att vi skall bli den vi var ämnade att vara.

Kanske är det en bit vi lägger undan som föräldrar ibland? Vi glömmer att våra barn är själar, själar med egna erfarenheter, gamla soppåsar att städa, gamla sår och ärr, egna uppgifter att fylla!
Vi ser gärna våra barn som våra och som sådana vill vi skydda dem som från allt! Självklart och naturligt.. kan det vara en balans? Kan man nära utan att begränsa frihet?
Kan man råda utan att leda? Kan man betrakta som "sin" och samtidigt se det oändliga i ögonens glitter??
Jag tror man kan.. Som allting annat, om man bara sätter sig det i sinnet!

Allt hör ihop i kunskapensväv.

Min far har knappast tagit sig igenom en hel tidning under sin levnad, än mindre en bok, till detta är han alltför rastlös och han tycker i grund och botten att sådan aktivitet är grovt slöseri med tid. Ändå har han alltid slängt sig med uttryck av typen "eftertänksamhetens kranka blekhet" och "pudelns kärna".. Tänk om han visste att han citerar Hamlet och Faust!
Undra om det skulle göra honom stolt eller om han skulle sluta använda dessa uttryck då..

Den finns en underbar historia om bondgubben från Norrland som första gången besökte Stockholm och en Stockholms tidning beslöt sig för att bjuda honom på Hamlet, bara för att se vilka reaktioner han skulle få. Gubben gick på föreställningen och på direkt fråga efteråt svarade han
" Tja, det var inte speciellt bra! Det var ju bara en massa repliker och sånt som man hört förut!
På sådant sätt funkar våra klassiker..

Själv har jag under min sista kurs inte bara slagits av dessa ordjämförelser utan mest funderat över de stora teorierna och tankarna. Emellanåt känns det som om det inte finns något under solen som inte redan tänkts, förvisso, ibland har det omformats, förfinats och anpassats. Men ändå, grundteserna är desamma!
Kanske är det som Shopenhauer påstod:
"Alla sanningar går igenom tre stadier: Först så blir de förlöjligade. Sen blir de våldsamt motarbetade. Slutligen - accepterade som alldeles självklara!

Det som dock också ha slagit mig är att den sk "andliga världen" som jag verkar tillhöra i vissa fall verkar ligga en ganska lång bit efter vad det gäller utvärderingen av de teorier de tror på.
Är det så att de andliga som anser sig ligga i "tankens frontlinje" egentligen är de mest konservativa, utan att egentligen ens veta om det?
Jag har inte tillräckligt på fötterna än för att framlägga detta som min egen teori men det finns en aning, en intuition, en obehaglig känsla längs ryggraden..
Brist på bakgrundskunskap kan få märkliga konsekvenser och jag kommer tillbaka till en av mina käpphästar - lär dig det gamla och utveckla därifrån det ny!
Varför skall man återuppfinna hjulet gång på gång? Det låter som ren och skär idioti...
Sånt finns det också gott om i historien!

God "tankfull" Söndag önskar jag er!

Om jag kunde..

Jag låter dessa ord från Nadine Stair tala för sig själva. Den finns i några varianter men jag tycker bäst om denna..

"Om jag kunde leva om mitt liv, skulle jag försöka begå fler misstag.
Jag skulle slappna av, bli mjukare, jag skulle vara mer galen än jag varit på denna färd.
Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser, jag skulle resa mer, jag skulle bestiga fler berg, korsa fler floder och titta på fler solnedgångar.
Jag skulle äta mera glass och mindre bönor.
Jag skulle ha fler verkliga problem och färre inbillade. Du förstår..

Jag var en av dessa människor som levde förebyggande, klokt och förnuftigt, timme efter timme och dag efter dag.
Javisst har jag haft mina ögonblick och om jag kunde leva om mitt liv skulle jag se till att de blev många fler.
I själva verket skulle jag försöka att inte uppleva något annat , bara ögonblick, det ena efter det andra, istället för att leva så många år i förväg.
Jag har varit en av dessa människor som aldrig gick någonstans utan en termometer, en vattenflaska, gurgelvatten, en regnrock och en fallskärm.

Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag leva med mycket lättare bagage, mycket lättare än vad jag gjort i det här livet.
Jag skulle gå barfota tidigare om våren, och jag skulle fortsätta att gå barfota längre in på hösten. Jag skulle åka fler karuseller, fånga fler snöflingor, träffa fler människor och plocka fler blommor och dansa mer..
Om jag kunde leva om mitt liv..
Men du förstår, det kan jag inte!"

Hjulen som spinner

"Finns det någon människa du skulle vilja vara?
Det frågan ställde jag men fick inget svar.
Min största önskan är att vara mig själv.
Det borde va enkelt det borde vara självklart.
Jag undrar var du finns nu och vad du tänker på.
Du lämnade kalendern och försvann i det blå.
Du lyckades med allting som du tog dig för.
Du vann det du ville och fann ändå tomhet

När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att få äga tiden.
När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att hoppa av karusellen." Uno Svenningsson

I vardagen har hjulen en tendens att snurra fortare och fortare..
Allt oftare möter jag på klienter som försöker skapa andningshål i tillvaron, akuta stopp på livet för att de skall hämta andan och hinna känna efter!
Dessa stopp är nog bra. Bra som en tillfällig nödlösning för att hinna strukturera, kanske tom ta toppen av det värsta..

Men livet går vidare därute medans man stoppar och oftast har man ännu mera att göra när man kommer tillbaka till jobbet, verkligheten, hem eller på vilket sätt man nu valt att ta sitt akutstopp.
Värt att fundera på är kanske - kan jag lägga in mina stopp i min vardag?
Denna typ av förändring skapar ingen energitopp men det skapar energi på sikt, hållbar energi i en hållbar verklighet.
Jag kallar dem "statuskontroller", de behöver inte ta längre än ett toa besök. Sitt kvar 30 sekunder extra och känn in dig själv och din kropp.
Hur har jag det just nu? Vad känns och hur känns det? Är det ok att fortsätta dagen på detta sätt? Om inte, vad kan jag göra åt det med minsta möjliga medel?

Akut stoppet och denna strategi behöver inte ta ut varandra, de kompletterar varandra.
Men liksom inom all annan energipolitik måste vi satsa på långvariga energikällor och minimera våra förluster! Pröva - allt det kostar är lite energi!

Stunder ur väven..

En duktig fotograf har en utställning om livet, hans inspirationskälla har varit hans egen sjukdom och konvalescensen efter densamma. Under sin period av tillfrisknande hade han satt upp en påminnelselapp på kylskåpet "Min stund på jorden", lånat från Vilhelm Mobergs berömda roman "Din stund på jorden".
Fotografen tillfrisknade, fascinerades av den process han genomgått och startade ett fotoarbete om att leva i dödens gränsland, om sjukdom och tillfrisknande och om livet däremellan.

Det fick mig att knyta ihop två, kanske tre tanketrådar inom mig själv.
Först och främst, den gamla sanningen, den som är sjuk har bara en önskan, att bli frisk!
Det har jag funderat en del på både på jobbet och hemma på slutet.
Det andra är behovet att njuta av nuet, att vara just i "min stund på jorden"!
Inom mina kretsar talas det mycket om modeflugan "Mindfulness" just nu, eller sinnesfullhet som det heter på svenska.
Den gamla buddistiska sanningen har dammats av, fått ny färg och säljs nu som en "helt ny produkt".. Ja, kanske är jag oupplyst men jag tror att man kan ha hög sinnesnärvaro utan kurser och dessutom njuta av det.

Mina stunder av "total" närvaro är ibland medvetet tagna ur väven, ibland bara blir de.. Det är lika värdefulla och jag njuter dem sinnligt!! Det är kanske det finaste med närvaro, man blir snabbt beroende.. Favoriter i repris är t ex:
Stunden på morgonen då bara jag är vaken, följer linjerna i min sovande mans hand och lyssnar till hans jämna andetag.
Min dotters hår då jag försiktigt reder i nattens tovor, följer hennes lockar tills håret faller mellan mina fingrar.
Min stund med Selma efter duschen, då den mjuka olivoljan leker över magen och jag "lyssnar" med händerna efter rörelsen.
Hundens mjuka, lite våta nos när han på arbetsparkeringen glatt letar sig över mitt ansikte och hals, hans glädje vibrerar i luften och får fart i mitt sinne. Vi känner varandra nästan inte, men han är en del av min dag.
Leendet hos flickan på matstället, det som kan smälta berg av is och snö.. Vet hon att jag minns hennes leende exakt?

Dessa små stationer i vardagen är mikropauser för mig, små, små statuskoller för oftast vet jag bättre "hur jag mår" efteråt, jag har nämligen varit hemma hos mig själv en stund.
Jag har inte besökt dåtiden, inte visualiserat framtiden, "bara" varit i "nuet", i sinnet, samlat intryck och energi.
Närvarande i "min egen stund på jorden"! Finns det någon annan plats? Egentligen?

Att skapa det nya livet!

THE JOURNEY BY MARY OLIVER..

One day you finally knew
what you had to do, and began,
though the voices around you kept shouting
their bad advice—
though the whole house began to tremble
and you felt the old tug at your ankles.
"Mend my life!" each voice cried.
But you didn't stop.
You knew what you had to do,
though the wind pried with its stiff fingers
at the very foundations,
though their melancholy was terrible.
It was already late
enough, and a wild night,
and the road full of fallen
branches and stones.
But little by little,
as you left their voices behind,
the stars began to burn
through the sheets of clouds,
and there was a new voice
which you slowly
recognized as your own,
that kept you company
as you strode deeper and deeper
into the world,
determined to do
the only thing you could do—
determined to save
the only life you could save.

"Fast besluten att rädda den enda liv som du kan rädda.." - min fria översättning av den sista textraden i Mary Olivers vackra dikt "Resan".
Jag tror att Mary är väl medveten om vad man anser inom andliga traditioner.
För att verkligen "komma hem" så måste man ofta lämna den plats där man fysiskt bor, på ett eller annat sätt, hitta ett nytt livsrum, en ny plats där ens nya energier kan fortsätta att utvecklas..
Denna punkt brukar dyka upp hos oss alla, sådär vart sjunde till tionde år, när vi vet att nya cirklar måste brytas, vi måste ta beslut som vi egentligen tycker är obehagliga eller i vart fall obekväma för att komma vidare med våra liv.. "The old tug at your ankle", den som skriker "avluta mitt liv, gå inte, gå inte" är de gamla ego typerna eller i sina yttre manifestationer de som runt om oss inte tycker om att vi förändras, lämnar dem, utvecklas etc.

Fast beslutna att "rädda" det enda livet vi kan rädda.. Nämligen vårt eget!
Att skapa det vi var menade att vara..
Då dyker den nya rösten upp, den som är inom oss, den som leder oss rätt medans molnen skingras och stjärnorna långsamt visar sig igen.
Denna resa tar tid, den får ta tid..Den är mycket viktig och vi får anledning att återkomma till den gång på gång här på bloggen. Vilka verktyg kan man använda? Vad funkar för mig? Hur många gånger måste jag genomleva detta?
Många frågor, många alternativ till svar.. Låt oss spekulera tillsammans!

En lycklig idiot..

"Gode Gud låt mig vara, en lycklig idiot
Som en pråm nerför floden
Ingen når mig där jag ligger.
Gud låt mig vara, en lycklig idiot
Låt mig aldrig nånsin höra
Vad dom viskar bakom ryggen på mig
Låt mig förbli, en idiot!" Peter LeMarc

Från tid till annan låt vi oss alla ledas och förledas, av vackert tal, av en galen idé, av ett vackert ansikte, av en inre önskan, av en lögn eller något helt annat attraktivt..
Speciellt i ett samhälle där vi fullkomligt bombaderas med intryck och information, då är det lätt att tro att allt redan är uppfunnet, uttänkt ja, kanske tom bättre tänkt av någon annan.
Snabbmats kultur i tanke form.. Snart kanske vi får dagens tanke på tablett?
Bara att tugga och svälja och sen tänker vi så..

Jag såg en fantastisk Tshirt för ett tag sedan som påminde mig om detta, det stod:
"Don't be a sheep, LEAD!" och så var tröjan full med får i olika former.
Kunskap är INTE MAKT!! Är du förvånad? Är inte det vad du lärt dig i skolan??

Kunskap är POTENTIELL MAKT, om den skall bli makt måste du bruka den, använda den till din fördel och till det du vill åstadkomma. Ju unikare dröm desto svårare men desto roligare.
Så, var en "lycklig idiot" - sluta lyssna till vad alla andra vill att du skall göra!
Börja lyssna till dig själv! Led dig själv!

VÄLKOMMEN HIT!

Välkommen hit!

Denna blogg tjänar som en extra läsning till min hemsida:
www.aquilahomeopati.se

På just hemsidan kan du läsa mer om mig, mina kurser, föreläsningar och specialerbjudanden.

Bloggen är dock tänkt som lite "food for thoughts" som det så vackert heter på Engelska dvs tankeväckande saker, små blänkare ur verklighet och allt annat matnyttigt som kommer i min väg.
En underbar elev till mig berättade en gång att han kände sig så ensam som andlig sökare och att han hade uttryckt denna önskan. En önskan om gemenskap, flera täta möten, att fler som var som han själv till en lärare, en från USA tillrest indian.
Den äldre indianen hade tittat på honom länge och sedan sagt:
"Om du var Gud och hade ett jättestort hus som du behövde lysa upp i all skrymslen och vrår - skulle du då hänga alla dina glödlampor i ett rum?
Nej, såklart inte! Du skulle sprida ut dem, så de spred ljus i hela huset men den risken man tar är förståss att de känner sig lite ensamma!"

Internet, kommunikationerna kan hjälpa oss när vi känner oss som ensamma glödlampor tror jag..
Varmt välkommen hit! Bidra gärna med dina idéer.. På snart återhörande, Maud