Förändringar..

Under den senaste tiden har jag haft all anledning att fundera över förändringar.
Det har inte minst ni som läser min privata blogg fått erfara.
Mycket av mitt liv såsom jag känner det har varit "under lupp" och efter en helsanering som tagit sin rundliga tid är det inte mycket kvar som står att känna igen!
De sista bitarna faller på plats nu i dagarna.. Men ändå så vet jag att förändringens kvast kommer att ta ett sista svep över allt och oss alla innan det läggs på plats, så är det alltid!

Jag kan inte låta bli att reflektera över likheterna mellan livet i stort och arbetet med energi mediciner.
När vi jobbar med energi mediciner såsom healing, homeopati, akupunktur osv är det just det, energiavtrycket vi jobbar med. Ohälsa börjar alltid i en persons energifält och yttrar sig i form av en blockering i detsamma för att sedan sprida sig till den fysiska kroppen, det som vi kallar för en manifestering. Dvs det blir mätbart, synbart för västerländska mätmetoder.
Denna process tar oftast lång tid och under denna tid "känner" de flesta att något är galet, man anar något men vet inte alltid vad det är..
Här borde vi få komma in, vi alternativ terapeuter såsom den kinesiske läkaren som får betalt så länge patienten är frisk! När han är sjuk anses läkaren ha misskött sitt jobb! Något väl värt att tänka på.

Istället kommer vi oftast in som sista alternativ, när inget annat funkat och när inget hopp längre ges av de allopatiska läkarna. Inkallade att göra mirakel i ett system som oftast redan alternerats bortom ära och redlighet med mediciner, behandlingar, negativa tankar, profetior och Gud vet vad.
Då skall vi påverka systemet direkt och tjillivippen, klienten skall vara botad. Annars är vi humbug och de borde gå tillbaka till skolmedicinen (hävdar anhöriga och okunniga förbipasserande).

Tillbaka till mitt första påpekande, vi påverkar energibanorna och via dessa den fysiska kroppen! Om det tagit 5 månader att skapa något,varför skulle då vi kunna ta bort det direkt?
Nej, det kan vi inte! Förändring, positiv eller negativ, tar tid!
Så när vi börjar jobba måste vi först visa energierna rätt, så att de sedan kan städa bort ev annan behandling, för att sedan börja ta sig an problemets kärna!
DET TAR TID!!! Tid vi oftast inte får av klienter och deras nära och kära..

Vi botar ju inte åkomman, vi botar personen! Sålunda står jag mig slätt i att hjälpa en farbror med astma, om han fortsätter röka trots att hans lungor sedan länge indikerat att de inte gillar rök genom att skapa hosta, slem, retningar, dålig kondis.. När han så ändå fortsätter blir han till sist förvånad över att finna cancer metastaser där tidigare friska alveoler satt.
Han ger kroppen dubbla budskap och jag bär hundhuvudet, min medicin är inte potent nog!
Nej, få saker biter på oförstånd! Elakt men sant!

Så, vill du ha förändring? Har du en alternativ terapeut inom räckhåll som vill hjälpa dig?
Bered dig då på att kavla upp ärmarna för lik livet i övrigt, INGET KOMMER GRATIS!
Allt kräver hårt jobb men segerns sötma är gudomlig nektar och VÄRD DET!

Bönen DESIDERATA

I Old Saint Paul's Church i Baltimore fann man följande bön/livregler daterad 1692.
Frågar du mig är den lika aktuell idag och det känns som ett skönt och naturligt sätt att återuppta denna blogg på! Välkommen in och njut!
*Lång??? MMM, men den är värd det!
** Svår engelska? MMM, bra! Översättning och svåra ord ger dig tid att tänka efter, smälta innebörden! Alltid något! Våga och vinn...

"Go placidly amid the noise and haste and remember, what peace there may be in silence.
As far as possible without surrender, be on good terms with all persons.
Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even the dull and ignorant; they too have their stories.
Avoid loud and aggressive persons, they are vexation to the spirit.

If you compare yourself with others, you may become vain and bitter; for always there will be greater and lesser persons then yourself.
Enjoy your achivements as well as your plans!

Keep interested in your own career, however humble; it is a real possession in the changing fortunes of time. Exercise caution in your business affairs; for the world is full of trickery.
But let this not blind you to what virtue there is: many persons strive for high ideals; and everywhere life is full of heroism.

Be yourself! Especially, do not feign affection. Neither be cynical about love; for in the face of alaridity and disenchantmnet it is perennial as the grass.
Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of the youth.
Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune. But do not distress yourself with imaginings. Many fears are born of fatigue and loneliness.
Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself!
You are a child of the universe, no less than the trees and the stars; you have a right to be here. And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should.

Therefor be a peace with God, whatever you conceive Him to be, and whatever your labors and aspiration, in the noisy confusion of life - keep peace with your soul.
With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world.
Be careful! Strive to be happy!"

Världsbilden från en stol.

Graviditet brukar främst liknas vid puberteten och klimakteriet, liksom det som kommer "mitt-emellan", det som tillhör kvinnocykeln och dess hormoner. Allt detta är förvisso sant men samtidigt finns det så många andra sätt att se på det också, så många vinklingar..

Där stod jag, utanför husets framsida, uppflugen på en stol dvs jag stod på stolen, med en liten målarpensel i den ena och en stor i den andra, fasaden på framsidan skulle finfixas lite inför försäljningen. Nej, nej, nej, dra nu inte igång "ojojoj-valsen" innan du läst färdigt..
Jag HADE kollat färgen med vår underbart kompetenta fackhandlare här på ön = ofarlig.
Hade tom luktat på den för att veta att jag skulle klara av den. Dessutom är jag MYCKET medveten om att jag är gravid, maken likaså. Han har gjort sina små försök att få mig att åtminstone hålla mig på jorden dvs måla bara dit jag kan nå.
De som tror han lyckats kan ju sträcka upp en hand och sedan hålla den där.. Ni kommer få ont i armen.

Nåväl, nu stod jag plötsligt där på stolen och insåg att jag för första gången under midsommardagen kände mig riktigt rofylld, jag hade en arbetsuppgift, en som syns skillnad när man gör. Det var skönt och varmt emot väggen utan att på något sätt bli jobbigt.. Kort sagt, vi, magen och jag hade det gott!
Insikterna kom långsamt droppandes in hos mig..
Slutet på graviditeten är lite som att träna för att bli gammal!
Stödstrumporna hade åkt på tidigt under fm, medans man fortfarande kan få in fötterna i dem och gud så bekvämt det blev!

Varje gång jag flyttade stol kollade jag att den stod helt stadigt på marken, att alla fyra benen balanserade jämt, att jag hade någonstans förutom ryggstödet att hålla mig i när jag skulle upp och ner. Att målarpytsen stod på ett sådant avstånd att jag kunde doppa båda penslarna utan att kliva ner mellan varje drag.
Allt detta är normalt sätt så INTE jag. Jag är snabb och faktiskt, om jag får skryta lite, ganska rörlig. Jag hoppar upp och ner, kollar, hämtar och gillar farten och fläkten..
Det sistnämnda är nu helt borta, det bara går inte. Där stod jag på stolen med mina långsamma drag och njöt..
Som en långsam meditation, sektion för sektion av brädorna färdigställdes och inspekterade från marken gjorde jag inte förräns jag var nästan hundra procent på att jag skulle vara nöjd.
Inga surriga tankar om att färdigställa allt på en kvart, inga funderingar på vad jag skall göra sedan, bara en stilla tanke om att komma framåt bräda för bräda.

Inspirerad av insikten, maken och tiden lade jag dessutom ner i tid vilket gjorde att kroppen inte "led några komplikationer" vilket mycket väl kan hända när det "vanliga jaget" är i farten. Jag tänker då närmast på träningsvärk, små blesyrer och annat makemang.
Kvällen avslutades med filmen om Billy Buttons liv, något som också stärkte funderingarna på livets skiften och förändringar.
Hur vi relaterar till förändringar och det vi är handlar inte så mycket om saker och tings "faktiska tillstånd", om det nu finns något sådant.. Det vill säga:
Det handlar inte så mycket om hur vi har det, utan hur vi tar det! Hur vi handhar den situationer vi hamnar i..
"Ta tillfället i akt och sug märgen ur livet" som de säger i Döda poeters sällskap.
Varje tillfälle.. Nu åker stolen fram igen, dags för en stunds kontemplation!

Insikter från en klient.

Det är underbart att följa andra människors processer, en av de stora fördelarna med att vara terapeut.. Man får ta del av någons inre tankar, något som berör själ och hjärta.
Häromdagen kom denna dikt via mail till mig från en klient, en klient som jobbar med sig själv och som hittat tillbaka till delar av sin kreativitet, sin diktskriving.. Hon reser och delar med sig!
Läs och njut!

"Gräset är grönare på andra sidan,
jag har tagit mig igenom en snårskog och lämnat en färglös värd av is och halvmatta färger in i klara färger som blixtrar emot mig.
Där jag kom från fick inte färgerna leva. Nu öppnas en ny värd, en värld full av liv.

Skorna står klara, bara att börja vandra

Orden som kommer mot mig strömmar igenom min kropp och stannar på platser och sen ska de bearbetas.
Hur gör jag om jag inte vet vad jag ska göra med orden, om jag är ny på det här?
Vad är ditt och mitt, vad är sant. Den som inte vill väl, vet den om det?
Dina ord är dina och tillhör dig, inte mig.
Om jag inte tar emot orden så får du dem tillbaka, vad ska du göra då?

Tänk dig för vad du säger, gör mig inte illa mer!
Håll ditt illamående för dig själv!
Om du inte kan behandla mig väl så behandla mig inte alls.

Jag hoppas ni förstår, jag är ny på det här, som ett barn som ska lära sig att prata på riktigt från hjärtat.
Jag vill inte vara rädd längre, jag vill inte vara rädd för att få vara jag,
Om jag faller, kommer jag ta emot mig själv då.
Ja det kommer jag! Jag tänker inte överge och svika igen, jag gick på det en gång.

Gud, hjälp mig att kunna skilja på gott och ont!
Hjälp mig att kunna skilja på väl och illvilja så jag kan lägga min energi på det som är gott för mig istället för att mata det som inte mättas kan.
Hjälp mig så jag inte faller tillbaka!

Jag är ny på det här, jag ska ta en dag i taget.
Jag ska ta hand om mig själv!
Tack för att jag fått livet tillbaka!
Ödmjukhet och kärlek till alla som varit med mig på vägen!
Till er som inte gett upp, till dig som räckte ut din hand och inte släppte taget till dig finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är.

Jag har säkert fler hinder som ska bearbetas.
Tiden kommer svara mig på hur jag kommer att hantera det. Det ska bli spännande att se vad som händer. Nu har jag resten av livet på mig att öva och när jag tar mitt sista andetag så hoppas jag att jag har lärt mig det jag skulle och igen ber jag dig gud att jag aldrig överger mig själv igen.
Hjälp mig att leva i sanning!
Jag vill stanna i landet där färgerna ler och leder min väg!
AV MALIN, JUNI 09

TACK MALIN! TACK FÖR DITT OSJÄLVISKA DELANDE!
Ser fram emot resten av din resa!

Lego eller duplobitar?

För dig som inte haft barn på ett tag eller som helt enkelt aldrig intresserat dig för leksaker så kan jag säga - lego är de små byggklossarna, finns ända ner i minimini format. Duplo är den stora varianten, stora bitar för små barns händer, händer utan alltför fininställd motorik. Så slipper begreppen förvirra dig under vidare läsning.

Det är ingen nyhet att jag ser livet som ett pussel! Ett pussel som man hittar på vinden, hundratusentals bitar och så ingen bild på framsidan.
Driven av nyfikenhet, vilja, upptäckaranda börjar man långsamt pussla ändå, kanske lägger man till en början kantbitar, kanske finner man delar av ett motiv som anas mer än faktiskt ses. Sen blir det svårare..och samtidigt lättare.

En del av ett klientmöte börjar oftast så, man delar legobitarna, de små bitarna som man gemensamt hittar.. Böjda över pusslet söker man tillsammans efter det som verkar stämma in, sen är det upp till klienten, den enskilde att sätta biten på plats, acceptera att den hör hemma där den gör. Ibland en, ibland två, ibland ännu fler kan rasa ner samtidigt och kommer en, tja, då följer oftast de andra likt ett mindre snöskred. Det brukar så fint kallas för process.

Igår hade jag nöjet att resa med en klient som slitit hårt med sina legobitar, hittat många och satt ihop den inbördes och nu, nu ville hon få in dem i pusslet. Det var då jag plötsligt såg det framför mig, javisst, vi gör så ibland också.. Vi hittar bitar utanför själva pusselramen som hör ihop och när vi gör det sammanfogar vi dem "på sidan om", de blir stora segment som vi sedan kan infoga i pusslet. Dessa bitar täcker "större arealer" och när de stoppas in, tja, då blir stor områden klara för oss på samma gång, som att lägga Duplo.

Barn verka också lägga Duplo.. I vart fall de jag känner fast de lägger på två olika sätt, det första följer modellen ovan dvs de jobbar med ett tema i taget liksom utanför pusslet och sedan tjilivipp så funkar det plötsligt även i helheten.
Eller så går de rakt in i Duplobiten.. Här menar jag att barnet som t ex är ledsen för att mormor åkt hem till sitt projicerar ut sin ledsamhet på den trasiga nallen då detta är mer konkret, nära och lättförståeligt men samtidigt ett bra sätt att bearbeta känslan.
Det är lätt som förälder att tro att de "rymmer från problemet", att de inte förstår..
Så är det oftast inte, de sätter ihop Duplobiten fast inifrån.

Det är skönt tycker jag, att inte inte bara finns en väg. Att det finns många alternativ till att lösa pusslet på och var och en blir ju lycklig på sin fason.
Duplo eller lego - välj det som du tycker passar dig bäst.
Som alltid, lev i din passion!

TTT

Jag står i begrepp att packa bilen och dra när jag ser henne komma upp för cykelvägen, mödosamt vaggande på sina svullna fötter.
Hon behöver inte dessa nya fashionabla skor med rundad undersida, hennes fötter har den formen ändå så fort hon är lite trött eller så fort det är varmare än 10 grader ute.
Jag vet att det kommer att ta tid, samtalet.. Jag har ett val. Jag hinner lätt sätt mig i bilen, svänga runt och åka ut innan hon ens hinner förbi rönnen som ligger knappa 5 steg från där hon är nu.
Eller jag kan välja att ta mig tiden, vänta in henne där jag står och tala med henne en stund..
Jag gör ingendera, jag går henne försiktigt till mötes, tar hennes hand i min och hon ser upp på mig, bort från fokuserandet på fötterna och nästa mödosamma steg.

Hennes söndervärkta och svullna hand ligger i min, handens översida får tumgrepp av mitt lätta tryck när min hand sjunker in i allt vatten.
"Det är lite besvärligt idag..." Hon ler, huden runt ögonen rynkar sig och jag ser att vattnet är i ansiktet också. Hon blir genast tio år äldre.
Hela hennes utstrålning påminner mig om en välvillig gammal vattensköldpadda som förvirrat sig för långt bort från havet, in på ön, bort från sitt element.
"Måste du gå?" Jag funderar på alternativet och inser att min bil inte är något alternativ, hon kommer inte in, kan inte ens vila benen en stund för då kommer hon inte ut igen.

"JA, jag MÅSTE GÅ!" Hennes svar är starkt och klart..
"Jag måste gå för jag känner mig levande då. Jag måste gå för att äppelträden blommar, för att Olsson släppt ut kossorna i hagen, för att maskrosorna är gula vid vägkanten, för att syrénen snart slår ut och sen är överblommad.." Vassa ögon släpper inte min blick och jag slår ner den en stund... Såklart, hon måste gå!
"TTT.." säger hon och ler.
"Va?"
" TING TAR TID! Som Piet Heins sa.. Eller TANKAR TAR TID, som Bodil Jönsson sa. Eller TILLIT TAR TID , som Monica Hagmans sa. Eller, TYSTNAD TAR TID. Eller, TEMPO TAR TID! Alla dessa tider hör livet till och måste accepteras och räknas med!"

Jag ler, aj, näsbränna!!!! Där fick jag.
"Är det sånt du går och tänker på?" Jag ler från öra till öra.
"MMM, det och att det finns andra skit T:n också!" Hon flinar tillbaka.
"Jasså, vaddå?"
"Tidstjuvar, typ TV.. hehhehehe! Rörelse är konservativ, vet du, den fortsätter bara om inte en annan kraft tillstöter och ändrar den.." Hon pussar min hands översida.
"Nu lullar jag vidare..Njut din dag!"
"Gör det! Detsamma, vi ses!
Jag svänger runt bilen, glider ner för sommarvägen på tvåans växel..
TYSTNAD TAR TID!

Ljus föröver!

"Om man föds med en sorg, är då kärlek blott en ynnerst?
Ett tomtebloss i mörkret, ett snäckskal på en strand.
Men om jag värmer mina händer i förlåtelsens hav, kan jag släppa det förflutna?
Fri att ge sig av..
Om man bär på en sorg, då blir stegen alltför tunga!
Det finns inget plats för växandet, då blir drömmarna till sand!
Men om jag värmer mina händer emot livskraftens glöd, där all kärlek har sitt ursprung.
Ja, då falller sorgen död!

Mötet.. Mötet med klienten där jag blev stum, nästan mållös, där smärtan var så stark att alla mina normalt fungerande barriärer nästintill rämnade.
Vad säger man till någon i den mest bottenlösa av all förtvivlan? Vad säger man till någon som paddlat, paddlat, simmat och simmat i timmar, dagar och år...utan ett endaste break?
Jag sökte med min lykta, sökte och sökte efter ljusstrimman i mörkret, efter det förlorade hoppet, den oprövade vägen och fann ingenting!
Kändes nästan hennes hjärtas rädsla gripa tag om mig, kände hur jag nästan drogs med..

"Ta dig samman!" hans ord ekade mellan väggarna, han den kloke.
"Du vet bättre än så.. gräv där du står!"
Det finns inget att gräva efter.. gnydde mitt inre men fröet var sått.
Vi satte oss ner där vi var, hon och jag, i kolmörkrets mitt, höll varandras händer, delade ögonblicket tills en liten stjärna av ljus syntes vi horisonten.
Den är inget för världen, faktiskt knappt synlig om man inte står still men det gav henne något att fästa blicken på.
En blick som slutat flacka, som börjat fokusera, händer som sakta tinar emot livskraftens glöd..

Den skakade oss båda, men den ledde också rätt.. Det är ljust föröver!
Jag gick hem i känsla av påminnelse och tacksamhet, tacksamhet över att jag inte behöver leta efter min stjärna i detta livet och tacksamhet över att jag får chansen att resa med andra.
Det ger livet djup och mening! Tack Du kloke!